Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottningen svarar:
»Min käre hertig, I sägen nu så,
det skulle I sagt oss förra,
då I skref ut den spott och spe,
som I utan sak lät höra.
I hemter mig in femton alnar vadmal,
låter skära den herre en hätta,
så föra vi honom till Meklenburg,
den struten vilja vi tillsätta.
Men det var ej nog med detta hån. Om natten skall
hon hafva låtit lägga konungen på pinbänk och på
det sättet aftvingat honom Axevalla, Rumlaborg och
Örebro slott. Det är dock troligt att denna berättelse
är öfverdrifven, enär så väl Axevalla som Rumlaborg
synes hafva kommit i drottningens händer denna grymhet
förutan. Hvad Örebro beträffar, tillägger den som
gifvit oss denna berättelse[1], att detta slott icke
kom i drottningens händer, emedan dess höfvidsman
bättre förstod sig på kriget än de andra.
Från Bohus fördes Albrekt och hans son i tunga
jernkedjor efter tidens sed till det för oss från
det föregående bekanta Lindholms slott i Skåne.
De öfrige förnäme fångarne blefvo efter hand frigifne
mot förskrifningar.
Margaretas seger vid Falköping bildar emellertid ingen
slutpunkt för Sveriges olyckor. Långa år skulle ännu
gå, innan den strid som upprunnit mellan Albrekt och
Margareta tog slut, fast Albrekt suckade under sina
bojor i tornet på Lindholms slott.
Största delen af Sverige var visserligen i Margaretas
händer redan före slaget vid Falköping, och vigtiga
slott och fästen öppnade för henne sina portar,
såsom en följd af segern. Så fick hon Kalmar af Claes
von Vitzen, en son af Ficke von Vitzen, som var med
Albrekt vid Falköping, och som der blef fången,
och Örebro slott fick hon i sitt våld följande
året 1390. Men Stockholm var icke så lätt taget,
och det är egentligen om besittningen af denna stad,
som kriget under de följande åren fördes, ehuru på
ett sådant sätt att dess flammor spriddes öfver alla
Nordens riken.
De svenska städerna voro på den tiden uppfylda
af tyskar, hvilka hade hitkommit och här
bosatt sig till följd af den frihet dertill
som de erhållit under folkungakonungarne ända
sedan Birger jarls tid. Naturligtvis hade deras
antal under den senaste tiden betydligt ökats,
synnerligast i Stockholm. De tyska borgarena hade
lika rättigheter som de svenska och hälften af
rådet utgjordes till och med enligt lag af tyskar.
Om dessa tyskar nu i allmänhet med ett visst öfvermod
betraktade svenskarna, hvilka voro dem underlägsna i
de egenskaper, som företrädesvis tillhöra köpmannen,
och om rikedomen och välståndet, som samlade sig
hos dem, höll detta öfvermod vid lif, så steg det
till sin höjd, sedan Albrekt blifvit konung. Deras
öfversitteri egde nu knappast några gränser, de ville
i allt vara de främste och tålde knappt någon svensk
vid sidan om sig. Det var gökens uppväxande ungar
[1] Dettmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0790.html
