Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halskedja af guld, vägande tillsammans 46 5/16
lod. Kedjan är af ett utmärkt arbete.
Nordost om Ålleberget ligga Carleby och Åsleds
socknar. Berget sänker sig med långa åsar och
mellanlöpande dälder till »Åsleds mosse». Öster ut
ligger Hvarfsberget. På andra sidan Åsleds mosse
höjer sig åter marken med temligen branta backar. Man
har varit oviss om platsen för detta slag, men nyare
forskningar hafva nära bragt till visshet, att man får
söka den just här. Sägnen talar ännu om Nyckelängarna,
som skola hafva fått sitt namn deraf att drottningen
der tappat sina nycklar, om ett Fruskår, en sänkning i
bergets kant hvarifrån hon skall hafva åskådat slaget,
om Helveteskärret, der konungens rytteri fastnade,
och om Segerberget vid Åsleds by och Danåsen, der
drottningens trupper stodo vid slagets början.
Här således, mellan Hvarfsberget och Ålleberg med
Åsleds mosse framför sig något till venster hade Erik
Kettilsson med Margaretas här intagit en fördelaktig
ställning.
Albrekt kom norr ifrån. Vid randen af slätten, der
den börjar sänka sig ned till Åsleds mosse, stannade
han med sin här, som skall hafva uppgått till 18,000
man. Här fick han sigte på fienden, och när han då
såg sig omkring, der han satt omgifven af krigsvanda
bepröfvade riddare i lysande harnesk och hjelmar,
omgifven af de tyska furstarne, en grefve Gynther af
Lindow och Ruppin, en grefve Albrekt af Holstein, sin
brorson hertig Johan och sin son Erik samt biskopen
i Skara, hvilken i full krigisk rustning satt till
häst vid hans sida – och när han såg sin här, som var
mycket talrikare än fiendens, då drog sig ett leende
af öfvermod öfver hans stolta anlete, och det var
nästan med förakt som han yttrade till de närmaste:
»De svenske våga ej bida!» – »Det sken som en sol»
– säger rimkrönikan – »af den tyska härens präktiga
tyg och harnesk.»
Oaktadt nu det är alldeles visst, att icke en tanke på
motgång uppstod i konungens själ, väcktes dock fråga,
om man skulle tåga ned öfver mossen eller icke, och
de äldre erfarnare omkring konungen afstyrkte till
och med från ett anfall.
Men konungen stod ej att rubba i sitt beslut att
omedelbarligen anfalla, och han styrktes deri af
de yngre, hvilka liksom han sjelf föraktade hvarje
hinder. Konungen skall till och med, innan han gaf
tecken till anfall, hafva slagit en af dessa unga
herrar, Gerdt Snakenborg, till riddare. Och så
sprängde konung Albrekt fram i spetsen för sina
ryttarskaror, och den nyslagne riddaren Gerdt
Snakenborg fick med 60 ryttare intaga en synnerligt
vigtig ställning, som visade huru mycken tillit
konungen satte till hans tapperhet och trohet. Och
så började striden.
Men den blef icke lång. Redan innan middagen var allt
afgjordt, och Sveriges öde bestämdt för långa tider.
Det gick som man kunde förutse. Mossen var icke nog
stark att kunna bära massan af det tungt beväpnade
rytteriet. Hästarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
