Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämligast den ofvannämnde Rafn Barnekow
varit i beständig rörelse hela året och ofta haft
underhandlingar i Thorsharg (Thorshälla), Vesterås
och Arboga. Man ser detta icke af någon berättelse
om förhandlingarna, som man skulle tro, utan af
en redovisning för Nyköpings län, sannolikt från
den tid herr Rafn i tillträdde det efter segern
vid Gata; från slutet af Mars 1365 till samma tid
1367. I Arboga och Vesterås dagtingade den tyske
riddaren med Vestgötarne, på det senare stället den
19 Juni. Anteckningen i räkenskaperna, ordagrant
öfversatt, lyder så: »till herr Rafn och herr Lars
Pedersson, då de skildes från konungen i Vesterås
efter dagtingningen med Vestgötarne», hvarpå följer
uppteckningen af de matvaror som derunder åtgingo.
Vi hafva således här tvänne saker bevisade, först
att konungen blef tillfångatagen, för det andra att
han ända till slutet af Oktober var på fri fot. Först
under loppet af det följande året, 1366, får man höra
talas om Magnus såsom fånge på Stockholms slott. I
ett bref af den 16 Januari 1367 talar han sjelf om
»den yttersta nöd och sina kedjors tvång».
För att förklara detta återstår icke annat än att
antaga, det Magnus på ett eller annat sätt efter
slaget vid Gata erhållit sin frihet för en viss tid
och troligtvis på sitt hedersord att efter denna
tidsförlopp åter inställa sig som fånge, om han icke
kunnat genom uppfyllande af stadgade vilkor under
tiden utverka sin fullkomliga frihet.
Oaktadt den gamle konungens tillfångatagande
och den brådstörtade flykten från slaget, som
rimkrönikan skildrar, var konungarnes styrka ingalunda
upprifven. Tvärt om var den utan tvifvel ännu ganska
vördnadsbjudande. Troligen är det med den, som den
tyske slottsherrn på Nyköpingshus underhandlar i
Arboga och i Vesterås, på senare stället i konungens
egen närvaro. Att den här närvarande konungen icke
var Albrekt är tydligt, då denne, som vi veta, vid
denna tid ännu befann sig i Finland; icke heller är
det Håkan, ty han befann sig den 8 Juni i Aalborg på
Jutland.
Konung Håkan begaf sig från Gata till Norge och i
början af sommaren till Danmark, för att med sin
svärfar konung Valdemar underhandla om hjelp. För
ögonblicket var denna underhandling utan någon
verkan. Valdemar var till och med så föga tillgifven
sin svärsons bästa, att han kort efter dennes besök,
i Juli månad, ingick i förbund med grefvarna af
Holstein, som kort förut varit deras gemensamma
fiender. Detta förbund gälde Varbergs slott, som
ännu tillhörde konung Magnus, och hvars intägter
denne ännu den 23 April qvitterade till Thorkil
Erengislesson. Om grefvarne fingo slottet i sitt
våld, skulle de öfverlemna det till Valdemar, och
grefvarne skulle få understödja hvem de ville, Håkan
eller Albrekt. Den sistnämnde erkändes såsom konung.
När nu ingen hjelp stod att vinna från Danmark och
icke heller några penningar kunde anskaffas, om,
såsom troligt är, en lösesumma blifvit bestämd till
vilkor för frigifningen, återstod för Magnus intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
