Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Magnus försöker återvinna Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dermed fick sändebudet draga sina färde. Derjemte
skall han för att ytterligare håna dem hafva uppsatt
en förgyld gås på högsta tornet af Vordingborgs
slott.
En mäktig flotta på 27 koggar och 25 mindre fartyg,
som påföljande sommar – förr blef man icke färdig
med rustningarna – visade sig i sjön, skulle lemna
danske kungen svar på tal. Grefve Henrik af Holstein,
ty äfven detta landets grefvar voro med i förbundet
mot Valdemar, och borgmästaren Johan Wittenberg från
Lybeck anförde flottan. Man hade först för afsigt att
angripa Köpenhamn, men sändebud från Sverige ändrade
detta beslut.
Sedan man i Sverige vunnit ett ögonblicks andrum efter
de händelser, som tilldrogo sig 1361 och om hvilka vi
här nedan skola tala närmare, sände Magnus och Håkan
om våren 1362 riddaren Herman v. Vitzen till Lybeck
för att köpa lifsmedel och förhyra skepp för deras
räkning. Detta lyckades också enligt ett den i Maj
af den nämnde riddaren till Lybecks stad och råd i
konungens namn utfärdadt skuldebref. Fem krigsskepp
utrustades och öfverlemnades till grefvarna Henrik
och Adolf af Holstein.
Samme herrar, som föregående året varit konungarnes
sändebud, afgingo äfven detta året i samma egenskap
för att bedja städerna vända sig med flottan rakt
på Helsingborg och begynna belägringen, äfven om
konungarne icke voro der, ty de skulle snart infinna
sig med den utlofvade krigsstyrkan. I Juni var också
Magnus nere i södra Halland, der han uppslog sitt
läger vid Varberg, men ju närmare den hanseatiska
flottan nalkades Öresund, dess mera frihet fick han,
så att han kunde lemna lägret och begifva sig uppåt
Vestergötland, dels för att påskynda sina rustningar,
dels ock för att möta de svenska sändebuden, hvilka
han hoppades snart skulle komma tillbaka.
Nu lade sig flottan framför Helsingborg, men ingen af
konungarna hördes af. Dessa väntade i sin ordning på
sändebuden – och dessa åter hade vid den tiden helt
andra saker för sig, som vi här nedan få se. För en
god utgång af striden var det emellertid nödvändigt
att Magnus och Håkan med sitt folk förstärkte
belägringshären, ty Wittenborg, som, under grefve
Henriks frånvaro, ensam förde befälet, saknade folk
till den grad, att han ej kunde lemna tillräcklig
betäckning på skeppen. Också passade Valdemar på och
angrep den hanseatiska flottan med den framgång,
att han tog 12 stora koggar fulla med lifsmedel,
vapen och krigsförnödenheter.
Men hans son, den käcke och kraftige hertig
Christofer, blef så farligt sårad af ett kastvapen
under striden, att han derefter aldrig fick sin
helsa igen och dog följande året, endast 19 år
gammal. Det var så godt som ett nederlag, ensamt det,
för Valdemar. Lybeckarne blefvo så förbittrade på
Wittenborg, att de läto kasta honom i fängelse och
sedan dömde honom till döden. En följd af striden
vid Helsingborg blef en vapenhvila till November,
då man i Rostock skulle närmare underhandla om freden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
