Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus och Erik, 1355-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å ömse sidor. Konung Erik och hertig Albrekt foro
fram i det östra Sverige såsom landets verkliga
beherskare. I Skeninge var hertigen den 15 April
och gaf åt klostret i denna stad på hertiginnan
Eufemias vägnar en del gods i Halland, som han
hade att fordra efter sina halfbroder, hvilka dogo
i den stora döden.
I minoriterbrödernes klostersal i Jönköping – det
var den 28 April – sammanträffade fader och son med
hvarandra, omgifna af riksens herrar och män och
i närvaro af den meklenburgska hertigen och grefve
Adolf, hvilka skulle döma i tvisten mellan dem.
Den här afkunnade förlikningsdomen i icke mindre
än 21 punkter innehöll hufvudsakligen följande:
»Konung Magnus skulle aldrig i sina länder, på
sina slott eller borgar mottaga eller underhålla
Bengt Algotsson eller hans bror Knut eller någon
annan af hans män. Sveriges rike delades mellan
Magnus och hans son, så att den senare fick
Skåne med Hven, Bleking, Lister, södra Halland,
Östergötland, Småland (med undantag af Finheden),
Visingsö och alla österländerna, nämligen Finland
eller Åbo biskopsdöme med slott, fästen och allt
tillhörände. Konung Magnus fick behålla Stockholm
med underlydande, hela den delen af Svithiod som
kallades »ofvanskogs», Gestrikland, Helsingland,
Gotland, Öland, Vestergötland, Dalsland, Vermland,
norra Halland och Finheden i Småland. Ingendera af
konungarne skulle efter denna dag pantsätta eller
afhända riket något slott utan rådets vetskap. Den ene
skulle icke få inblanda sig i den andres styrelse;
dock skulle sådana saker mellan Eriks undersåtar,
som icke kunde afgöras af honom och hans råd,
hänskjutas till Magnus och hans råd, såsom till
en högre domstol. Alla bref och privilegier, som
Valdemar i Danmark utfärdat rörande Skåne, skulle
Magnus öfverlemna till 4 biskopar och 4 de förnämsta
af rådet, hvilka skulle bevara dem konungarna och hela
riket till nytta. Derjemte tilldömde skiljedomarne sig
sjelfva allt hvad den kort förut aflidna hertiginnan
Ingeborg – hertig Valdemars enka – lemnat efter sig
på Borgholms slott jemte sjelfva slottet och ön.
I ett särskildt bref gaf konung Magnus hertig Albrekt
anvisning på de tre nästföljande årens kronouppbörd af
Dalarna med Kopparberget samt tre härad i Fjerdhundra,
nemligen Simbohundari (Simtuna), Thorsåker (Thorstuna)
och Åshundari; dock skulle å kapitalet afdragas hvad
som af inkomsterna öfverstege 4000 mark.
Emellertid var med denna förlikning mellan fader
och son oron icke stillad eller freden återvunnen
i Sverige. Väl drogos de utländska furstarnes
uppmärksamhet åt annat håll, sedan ett uppror utbrutit
på Jutland mot konung Valdemar, ett uppror, hvari
så väl de holsteinske grefvarne som sedermera äfven
hertig Albrekt deltogo, men förhållandet fortfor dock
att vara spändt emellan Magnus och Erik.
Den senare begaf sig på sensommaren öfver till
Finland, och efter återkomsten derifrån uppträdde
han i Stockholm och denna del af hans faders område,
som om han varit dess rätta herre. Han stämde till
sig vissa namngifna män från Upland och andra under
hans fader lydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
