Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus och Erik, 1355-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Meklenburg. Den förre gjorde till och med en resa ända
upp till Örebro midt i vintern 1352, för att visa
sin vänskap och för att insöfva Magnus i säkerhet,
och den senare afslutade med sin svåger i Bohus om
hösten 1354 ett slags familjefördrag, enligt hvilket
hertigen och hans arfvingar skulle vara konungens
och hans arfvingars trogna vasaller och trogna
tjenare. Men vi hafva redan sett, huru mycket äfven
edsvurna fördrag gälde på dessa tider; de voro i det
afseendet ingalunda bättre än våra!
Svårast af allt var dock den skuld, hvari konungen
genom sina krigståg kommit till påfven. Ännu medan
han var i Estland sammankallade drottningen ett möte
till Jönköping i Mars 1351, der äfven det påfliga
sändebudet Johan Guilaberti var närvarande. Här
i Minoriter-brödernes klostersal öfverlemnade då
det påfliga sändebudet allt hvad som inflöt af de
penningar, hvilka de förenade rikena skulle utbetala
till påfven, åt konung Magnus såsom lån. Drottningen
lemnade som säkerhet sin hemgift, och alla de
närvarande sina egendomar. Konungen bekräftade efter
sin återkomst denna skuldförbindelse på ett möte i
Kalmar, ställande sina riken och all sin egendom som
säkerhet. Hela den summa konungen nu så småningom
uppbar, allt eftersom den från de särskilda stiften
utgjordes, uppgick till något öfver 22,000 mark,
nämligen 12,000 mark från Sverige och 10,028 mark
från Norge. Penningebekymren tröto således icke, och
dessa tyngde må hända mera än de förra. Penningenöden
tryckte konungen så hårdt, att han till och med måste
pantsätta sina kronor i Lybeck. Dessa fick en Heine
Syve i uppdrag att igenlösa och återföra till Sverige,
enligt konungens bref från Marstrand i Juli 1352. Af
den dryga skulden till påfven blef blott en ringa
del betald, och skuldförbindelserna ligga ännu i dag
oinfriade i det påfliga arkivet[1].
Till allt detta sällade sig nu striden med sonen,
Erik. Det är nemligen icke ett godt förhållande
mellan fader och son, som lemnat öfverskriften till
denna del af Magnus Erikssons historia, det är tvärtom
ett fiendtligt, som utbröt i öppen strid – en händelse
som – om vi undantaga ynglingaätten – står utan sin
like i vår historia både före och efter denna tid.
Till en del föranleddes denna strid genom den ynnest
konung Magnus visade en hittills så godt som alldeles
obekant man Bengt Algotsson. Man känner föga om
denne mans tidigare lif, knappast till hvilken ätt
han hörde. Sannolikt var han dock en son af Algot
Brynjulfsson, som på mödernet ledde sin härkomst
från konung Valdemar II i Danmark.
Lika litet vet man, när eller huru Bengt Algotsson
lyckades vinna sitt stora gunstlingsskap hos
konungen. Några historieskrifvare hafva framkastat den
gissningen, att han haft någon otillåten älskogshandel
med drottningen, och att han egentligen hade henne
att tacka för sin upphöjelse. Men häremot strida
samtidens intyg. Icke en gång den stränga fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
