Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom Thorsång, som han köpt. Samma år om julen talar
konungen i sitt bekanta bref till Södermanländingarne
om »de 500 mark silfver årlig ingäld, af vårt
Kopparberg», som konungen pantsatt.
Men ehuru vi af det anförda se en lagbunden ordning
i bergslagen redan fore denna tid, så äro dock de
bergsordningar, hvilka utfärdades af konung Magnus
Eriksson, de äldsta vi hafva i behåll, och de ligga
till grund för hvad som sedan under följande konungar
gjorts i den vägen.
Det uttryck, konungen begagnade i brefvet till
Södermanländingarne, då han talar om sitt
kopparberg, är icke så alldeles oväsentligt. Det är icke här
fråga om någon del af Kopparberget, som konungen egde
genom arf, utan konungen betraktar hela berget som
sitt. I sammanhang härmed är äfven den ofvannämnda
stadgan utfärdad. Kopparberget förvaltades af
konungens fogde, och lottegarne i grufvan erlade en
viss afrad för sina delar till kronan.
*
Vi hafva haft åtskilligt godt och berömvärdt
att anföra om denne konung Magnus Eriksson, som
rimkrönikan har så litet att säga om, ehuru hon är
en så varm beundrare af hans fader, den olycklige
hertig Erik. Dock hafva vi ännu ganska vigtiga
saker att omtala, som visa, huru konungen vårdade
sig om sitt land och sitt folk. Hans landslag är en
minnesvård för honom, som aldrig skall förblekna,
och som står högre än alla krönikeskrifvares veld,
medveten eller ouppsåtlig, såsom man må hända i viss
mån får antaga vara fallet med stora rimkrönikan.
Landskapen hade hittills haft sina egna
lagar. Med den gamla Odinslärans försvinnande, med
upphörandet af allshärjartingen stodo de särskilda
landskapsmenigheterna mera fria än någonsin,
men under öfvergångstiden från hedendomen till
medeltiden sågo vi, huru med kristendomen och dess
presterskap, äfvensom med det herrestånd, den adel,
som så småningom utvecklade sig ur odalbondeklassen
och de med konungahusen af gammalt befryndade
eller rent af från dem härstammande ätterna, nya
samhällsband bildade sig, hvilka under tidernas lopp
och efter många strider vunno kraft och stadga och
allmänt erkännande. Men det sammanhållningsband,
som låg uti representationen, uti de af adel och
prester bildade herremötena och uti konungens råd,
hvaruti äfven de särskilda landskapens lagmän efter
Folkungaättens uppstigande på tronen vunno inträde,
var blott ett yttre, ett som var nödvändigt för
att icke landskapen skulle sönderfalla till lika
många af hvarandra oberoende samhällen; det var
öfver hufvud ett samband dem emellan, som närmast
stod i sammanhang med en gemensam konung och liksom
omedelbart härflöt ur begreppet om en sådan.
Mindre nödvändig var då ännu en gemensam lag för
alla landskapen. Det behofvet gjorde sig ej känbart
förr än under den fjerde Folkungakonungen, under
Magnus Eriksson, och han, som var på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0667.html
