Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordnandet af riksstyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thure Kjellsson (Bielke), Knut Månsson, lagman
i Vestergötland, Johan Tolfsson, Gustaf Tunesson
(Sture), Erengisle Näskonungsson, Nils Bjömsson
(Färla), lagman i Nerike, Håkan Jonsson (Läma),
Magnus Nilsson och Greger Månsson (Läma).
Af de partier, hvari de store vore delade under den
närmast föregående tiden, är det tydligt att vi här
vid detta möte skola finna de flesta och förnämsta
af det hertigliga. Men här voro äfven åtskilliga af
konung Birgers män och rådsherrar, såsom Knut Jonsson
och Håkan Jonsson. Dessa båda partier visa sig här
tillsammans och förenade att skrida till handling –
emot konungamakten. Begynner så i sjelfva verket ett
nytt skede i vår historia, att en slags opposition
emot konungamakten inträder. Vi hafva väl under de
föregående tiderna sett strider mot konungen, men de
gälde alla – så äfven de sista, då konungens bröder,
hertigarne, spelade hufvudrollen – konungens person,
och hans motståndare syftade åt hans krona, för att,
om de segrade, utöfva hans konungsliga myndighet. Nu
är det mindre konungens person än hans makt som de
store vända sig emot. Sedan ällshärjartinget under
Olof Skötkonung hafva vi ej hört talas om någon
opposition emot konungens makt, om någon folkets
vilja, som var en annan än konungens. Nu efter 1319
framträdde en sådan, men dock i afseende på sin
sammansättning en helt annan än på allshärjartingets
tid. Det är de store i landet, det är vår adel och
vid sidan af dem våra prelater, som här stå upp till
strid emot konungens makt, men icke för folkets eller
landets skuld, såsom då lagmännen förde folkets
talan, utan för sin egen. Så till vida står dock
vår samhällsutveckling i tacksamhetsskuld hos denna
aristokrati, att den bröt konungamakten, så att den
ej blef – hvad den syntes vilja blifva med sådana
herskare som en Birger jarl och en Magnus Ladulås –
envåldsmakt.
Vi talade här ofvan om att konungen ej blott
stiftade lagar, utan äfven utskref skatter. Förut
hafva vi omnämnt, huru de första skatterna uppkommo,
äfvensom att dessa under förändrade tider med nya
seder och behof blefvo otillräckliga samt föranledde
en godtycklig beskattning eller de så kallade
utomordentliga gärderna. Att denna beskattning
skulle framkalla missnöje, var naturligt, och att
detta missnöje, äfven under en kraftfull och mäktig
konung, sådan som Magnus Ladulås, vågade uttala
sig, det visar, huru noga det svenska folket var om
sina gamla rättigheter, äfven om det lät mycket ske
opåtaldt och först rörde på sig, när dess innersta och
ömtåligaste förhållanden vidrördes. I det redan af oss
anförda brefvet från Magnus Ladulås till Helsingarna
se vi konungen inför landskapsmenigheten förklara
den godtyckliga beskattningens upphof och i de
bevekligaste ordalag derför bedja om förlåtelse. Denna
beskattning fortfor dock och skulle naturligtvis
blifva allt svårare och mer betungande, ju större
behofven blefvo, synnerligast under brödrastriderna.
Nu vid mötet 1319 framstod en högljudd klagan öfver
all denna olagliga och tunga skatt, som tryckt landet
under de förflutna tiderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
