Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna konungens anordning blef honom dock till föga
fromma. Den framgång han hade var ringa, skadan och
förlusten var säker och större.
Snart derefter tågade en skara bönder med
lifsmedel och foder till belägringshären framför
Nyköping. Plötsligt öfverföllos de af konungens folk,
som tog ifrån dem det medförda munförrådet och läto
dem tomhändta vända hem igen.
Sådant var Birgers sätt att föra kriget. Det är
lätt begripligt, att folket till slut skulle förlora
sista skymten af aktning för honom, i synnerhet om
de dermed jemförde den raskhet och manhaftighet, som
utmärkte Hertigarne och ännu visade sig hos deras män,
hämnarne af deras olycka.
I Söderköping befann sig den närmaste af de kring
Östergötland förlagda härhoparna. Denna var lika
säker, om icke lika bekymmerslös som konungen sjelf,
der han låg inom det starka Stegeborg. Men helt
oförmodadt spred sig inom Söderköping ryktet, att
hertigarnes folk var i antågande. Det var Knut Porse
som kom, och innan konungens män visste ordet af,
hade de förlorat striden och voro dels nedgjorde,
dels tillfångatagne.
Ryktet om Knut Porse och hans seger vid Söderköping
kom snart till Linköping, Skeninge och de öfriga
städerna, der konungens folk låg, och det gjorde på
konungens män sådant intryck, att de genast bröto
upp och oförtöfvadt lemnade både Birger och riket
samt flydde tillbaka till Danmark igen.
Emellertid fortgick, såsom vi nämnt, belägringen af
Nyköping, och derinom sutto de båda hertigarne, och
Christian Scherbeck hade nycklarna till fångtornet.
Det hvilar mycket mörker öfver så väl hertigarnes
fångenskapstid som öfver deras död, och man kan derför
icke med bestämdhet uppgifva många omständigheter
af detta blodiga minne från vår orofylda medeltid. I
synnerhet är det att beklaga, det man icke eger någon
berättelse om denna tidens tilldragelser af män, som
stodo på konungens sida. Må hända skulle man då finna,
att det äfven nu var omständigheterna, som drefvo fram
konung Birger, och att – om motståndet varit mindre,
om hertigarnes anhängare i sin ifver för dem äfven
betänkt, att konungen i sak hade rätt, fastän icke i
de medel han begagnade – utgången helt visst blifvit
en helt annan. Hvad man med säkerhet känner anföra
vi här.
Den 18 Januari 1318 voro hertigarne ännu sunda och
friska i sitt fängelse. De upprättade den dagen sitt
testamente.
Vi anföra hufvudinnehållet af de deruti gjorda
bestämmelserna, förnämligast emedan det låter oss
få en öfverblick af klostren och öfriga andliga
stiftelser i vårt fädernesland på denna tid.
»Till hvar och en af rikets domkyrkor, Upsala,
Linköpings, Skara, Strengnäs, Vesterås, Vexiö och Åbo,
skänka de fyratio marker penningar och tvänne himlar
eller baldakiner till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
