Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om morgonen, när hertigen tog afsked, bådo Birger
och hans drottning honom på det vänligaste att
återkomma om julen, Lördagen efter S:t Nicolai fest,
och då medhafva sin broder, att en gång vänskapen
måtte till fullo återknytas mellan bröderna. Valdemar
mottog den vänliga inbjudningen och lofvade komma. Och
så red han den gången från Nyköpings hus.
Konungen sände derpå äfven bud med bref till hertig
Erik, bedjande honom komma till sig på utsatt dag.
Hertig Valdemar red emellertid vägen fram till
Stockholm och derifrån till Dafö, der hertig Erik då
vistades. Denne hade, när Valdemar kom, redan fått
konungens bref och sporde sin broder: »Du, som varit
i Nyköping, säg, råder du oss att rida dit? Må vi ej
hellre bida och sända honom bud, så hoppas jag han
kommer väl till oss.»
»Tänken icke det, min broder», svarade Valdemar; »jag
tror ej vi behöfva om konungen tvifla. Han hafver sin
hug vändt omkring och menar oss nu väl och hyser till
oss stor kärlek, så tycktes mig, då jag var der.»
Det var ej ofta något sådant inträffade, att desse
bröder voro af olika tankar. Men denna gången varade
det länge, innan de blefvo ense om hvad som borde
göras. Hertig Erik, mera varsam och mera skarpsynt,
trodde ej alldeles så mycket på konungens och
drottningens vänlighet, som Valdemar tycktes göra. Det
var för mycken vänlighet; hertigen visste med sig,
att det varit lika bra med mindre, och denna allt
för stora och liksom påtrugade vänlighet var det som
gjorde, att Erik anade oråd.
»Broder min, hvad är det du säger mig?» – så afbröt
han Valdemar. – »Anar du då ej, hvad de hafva i
sinnet, drottningen och Brunken? Du vet dock väl,
hvad han har sagt, att om han dertill egde makt, så
skulle han ej vilja oss så väl, som han nu talar slätt
och vänligt till. Det hafva män hört honom säga.»
»Var viss på det, broder Erik», genmälde hertig
Valdemar; »de göra oss intet ondt.»
Och huru länge hertigarne sålunda sutto och rådgjorde
med hvarandra, vardt till slutet det råd fattadt,
att de skulle efterkomma konungens önskan.
Öfver Stockholm drogo hertigarne ned åt Nyköping. De
redo med stort följe af beväpnade män. Ty den
försigtige Erik, som mera för broderns skull, än
derför att han var fullt öfvertygad om försoningen,
beslutat gästa konungen, räknade alltid derpå, att i
värsta fall konungen icke skulle våga göra dem något
ondt.
När de så kommo ridande till Svärta, ett stycke
från Nyköping, mötte de en ung riddare. Han red
rakt fram till hertigarne och varnade dem för att
rida in i staden. »Jag vill eder varna», sade han,
»men förtörnens icke på mig, ty följen I icke mitt
råd, så skolen I dock omsider röna, att jag talat
sanning. Riden I båda upp till flottet, så skall det
ångra eder och alla edra fränder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
