Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och svenner. Konungen var oblid till sinnes och
gaf genast befallning att fängsla marsken.
När nu den gamle mannen stod bunden framför konungen
och hans bröder och de många herrarne, hvilade hans
blick en stund på de tre bröderna, men stannade
slutligen på konungen, Säkert genomskådade den gamle
erfarne mannen i detta ögonblick den fara, som var
lagd för konungen, och att hans ofärd blott var
att betrakta såsom begynnelsen till hvad som komma
skulle. Konungens ohjelpliga svaghet låg klar och i
öppen dager för marsken – och hvem kunde bättre än
han känna denna konungens svaghet – genom just det,
som tilldrog sig.
»Att I mig nu snödeligen utgifven, konung – det
hafven I blygd af, så länge I lefven.» Så föllo sig
marskens ord. Mera sade han icke, och de, som ville
hans förderf, drogo nog försorg derom, att han ej
med sina ord måtte omvända konungens sinne.
Man måste emellertid gå försigtigt till väga, ty den
gamle mannen hade många fränder och vänner, som icke
gerna skulle vilja lida en sådan skymf. Om natten
blef derför marsken satt på en häst med fötterna
sammanbundna under hästbuken, och så bar det af
utan uppehåll uppat öfra Sverige. Utan afseende på
marskens ålder fortsattes färden öfver Tiveden genom
natt och dag ända till Stockholm.
När marsken anlände dit, blef han insatt i
fängelsetornet. Och han gjorde sig inga förhoppningar
om att slippa ur fängelset och vinna friheten åter
annat än genom döden. Man hade gått för långt redan,
för att något annat skulle kunnat följa. Marsken
förföljdes rent af, han anklagades icke.
I fängelset tillbragte han tiden – säger rimkrönikan
– med en ständig dödsberedelse. Så gick julen, och
nyåret kom, och man var i Februari månad. Då fick
marsken en dag besök, der han satt i det trånga
tornrummet. Det var herr Folke Jonsson till Fånö,
som kom till honom. »I skolen mig det förlåta, marsk
Thorkel Knutsson», sade herr Folke, sedan han helsat
på den fångne gubben; »I skolen mig det förlåta, men
jag kommer på konungens vägnar. Det är konungens vilje
att du skall dö, red dig derför till din sista färd,
Thorkel Knutsson.» – Och så gick riddaren.
Huru sig tilldragit vid marskens dom, derom förmäla
häfderna intet. Alla underrättelser, som vi hafva
från tiden för marskens fängslande till hans dödsdag,
eller från Nikolai tiden 1305 till Fastlagstiden det
följande året[1],
inskränka sig till följande:
Först och främst – och det skedde tre dagar
efter sedan marsken blifvit fängslad – skilde sig
hertig Valdemar från sin husfru, marskens dotter
Christina. Man hade nu med ens kommit under fund
med, att hertigen och hans hertiginnna voro för nära
slägt. Thorkel Knutsson var hertigens gudfader och
hade hållit honom öfver dopet, så föregafs, och det
lände marsken till last att han glömt det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
