Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på honom och hvarandra. Historien har ingen upplysning
att lemna, som förklarar om konungens och marskens
– ty här handlade konungen på marskens inrådan – om
deras misstankar voro grundade på något, som verkligen
inträffat, eller om de framkallades endast af den
föregående tiden och fruktan för förnyandet af dess
brödrastrider.
Brefvet, som konungen framlade till hertigarnes
underskrift, var hufvudsakligen af följande lydelse:
»Hertigarne skulle aldrig begifva sig ur riket utan
konungens samtycke och tillåtelse; icke heller skulle
de inställa sig hos honom, utan att genom bref eller
bud vara af honom kallade till utsatt dag och ställe,
och icke komma med manstarkare följe, än konungen
föreskrifvit; icke företaga något mot konungen, mot
hans gemål, hans barn, hans trogna män, eller i någon
måtto stämpla till deras förderf, hvarken sjelfve
eller genom andra inom eller utom riket, genom bref
eller sändebud, hemligen eller uppenbarligen.»
För hertigarna fans ingen annan råd än att underkasta
sig, och de satte sina namn och signet under brefvet.
Det skedde den 30 April 1304.
Derpå skildes bröderne åt. Vid afskedet togo de väl
hvarandra i hand, och till utseendet rådde vänlighet
mellan dem, men den, som gaf närmare akt på dem, kunde
väl se, att vänligheten icke var ärligt menad och
att öfver hufvud icke allt var, som det skulle vara.
Konungen tog vägen söder ut till Visingsö. Hertigarne
redo, mörke till sinnes, omkring Kinneviken och
begåfvo sig till Rackaby, ett gods, som af gammalt
tillhörde Upsala öd. Det var beläget å nordvestra
stranden å Kållands härads halfö.
Länge hade ej hertigarne varit der, förr än ett bud
kom från konungen. »Hertigarne skulle inställa sig hos
konungen» – sådan var den helsning budet medförde –
»och stå till svars för de anklagelser, som gjorts
mot dem hos honom i deras frånvaro.»
Konungens bud kom helt oväntadt och satte hertigarne
och deras män i mycken både oro och förlägenhet. De
lade genast råd om hvad som var att göra. Man kom
då öfverens om, att hertig Erik ensam skulle rida ned
till konungen; båda hertigarne borde icke på en gång
lemna sig i konungens våld, om något oförutsedt skulle
inträffa.
Men så väl herr Ambjörn Sixtensson, hertigarnes drots,
som Arvid Gustafsson misstrodde konungen. De medföljde
icke hertigen till konungen, utan redo bort åt ett
annat håll, som hertig Erik sade dem.
Ledsagad af ett obetydligt följe, kom hertig Erik
sålunda till konungen. När han trädde in i salen
inför sin broder, helsade han honom ridderligt och
höfviskt. Men konung Birger var ingenting mindre
än vänlig. Han mottog sin broder mycket kallt,
och när han tilltalade honom, var det helt kort och
knapphändigt.
En biskop befann sig bland konungens omgifning,
när hertigen kom, och honom befalde konungen att
framföra hans klagomål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
