Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorkel Knutsson åter i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och läto drifva ned med strömmen, aktande dermed
uppbränna de svenska skeppen.
Knappt märkte dock marsken, hvad som var på färde,
förr än han lät draga jernkedjor öfver strömmen och
nedslå pålar i densamma, och denna hans åtgärd hade
önskad verkan. Den brinnande timmerflottan stannade
mot jernkedjan och uppbrann utan att åstadkomma någon
skada.
När Ryssarne märkte, att denna deras beräkning slog
fel, gingo de i land, och Svenskarne sågo, huru deras
harnesk glänste och deras hjelmar och svärd glimmade
mot solen. En rysk tolk uppgaf deras antal till
trettiotusen man, och när man sedan fick se den ryska
hären samlad, syntes denna uppgift vara sannolik.
Så fort Ryssarne kommit i land, lagade de sig till
att storma.
Vi må nu se, huru långt Svenskarne hunnit med
sitt befästningsarbete. Rundt omkring platsen, der
sjelfva borgen byggdes, hade man uppdragit en hög
vall. På densamma befunno sig åtta torn, försedda
med skottgluggar. Framför vallen mellan de båda åarna
var der en djup graf.
Vid södra ändan af denna graf stodo Helsingarne,
och mot dem riktade Ryssarne det häftigaste
anfallet. Ryssarne lupo till storms – säger
rimkrönikan – som om de ville säga: jag skall fram,
utan att vara någon derför tack skyldig. Striden blef
derför hårdnackad, och huru tappert än Helsingarne
sköto, huggo och stucko, ville det dock ej rätt göra gagn
– så öfvervägande till antalet var fienden. Ryssarne
föllo väl i mängd, men de fallne ersattes alltid af
nytt, friskt manskap.
Då var det en ung man med ett hurtigt sinne, Mats
Kettilmundsson, som samlade Uppländingarne omkring
sig för att göra ett utfall mot Ryssarna. Med Mats
Kettilmundsson voro tvänne utländingar Johan och
Henrik von Kyrnen af en slägt, som under Magnus
Ladulås jemte flera andra inkommit i riket. Med dem
förenade sig äfven unge Peder Porse.
När alla voro redo, ryckte de ut ur fästningen, gingo
öfver grafven och anföllo de stormande Ryssarne. Desse
voro alldeles oförberedda på en sådan händelse,
och Svenskarne voro ej sena att begagna sig af deras
förskräckelse. »De höggo sig igenom det hedna packet»
– heter det – »så att många Ryssar fingo rödan svett.»
Ryssarne togo till flykten och förföljdes af de
segrande Svenskarna.
Vid en skog stod ännu obesegradt det ryska rytteriet,
tiotusen man starkt, och deras blanka vapen glimmade
som en sol mot skogsbrynet.
Detta kunde den unge raske Mats Kettilmundsson ej
länge åse. »Jag vill bestå» – sade han – »mot den
ypperste i hela rysshären, eller före han mig med sig
fången hem. Må så marsken det tillåta, jag skall nog
väcka’n, Ryssen, om han sofver.»
»Jag vill bestå», var ett vanligt uttryck, när man
utmanade någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
