Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Birger Magnusson. Thorkel Knutsson, riksföreståndare - Thorkel Knutssons tåg till Karelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strengnäs, biskop Bo i Vexiö och erkebiskop
Johannes. Likaledes dogo under detta och de närmast
följande åren en mängd af de verldslige store och
helt visst många af allmogen äfven. Der rådde mycken
sjuklighet i landet, och döden gick fram öfver både
hög och låg.
Valdemar, der han satt på Nyköpings hus, fick höra
omtalas båda sina bröders död; men han sjelf lefde
qvar ännu, och qvinnosmek och skämtan fröjdade ännu
den lättsinnige mannen.
Hans son, den unge junker Erik, gick, som vi nämnt,
fri så länge konung Magnus lefde. Men när Thorkel
Knutsson trädde till riksstyrelsen, blef äfven Erik
insatt i fängelse, men i tornet i Stockholm.
Konungasonen hade dock ett konungsligt fängelse. Utom
friheten hade han det lika bra som konungen sjelf. Der
låg ingen grymhet i hans fängslande. Marsken
ansåg ett sådant steg nödvändigt för lugnets
upprätthållande. Det var ensamt orsaken.
Men vi öfvergå till de vigtigare tilldragelserna
under Thorkel Knutssons förmynderskap.
Thorkel Knutssons tåg till Karelen.
Birger jarl hade eröfrat det mellersta Finland. Men
sedan Tavasterne blifvit kufvade, funnos der öster
om dem ett annat finskt folk, som framfor med samma
råhet och grymhet, som Tavasterne hade gjort. Det var
Karelarne. Vi känna folket till namnet redan förut och
hafva nämnt dem såsom boende närmast Ryssarna intill
Ladogasjön i öster.
Redan Valdemar klagade inför påfven öfver de hedniska
Karelarnes grymma framfart, och påfven skickade
bud till erkebiskopen i Upsala att predika korståg
mot hedningarna. Deraf blef dock ingenting. Valdemar
förlorade snart sin krona och sitt rike till brodern,
och denne hade fullt upp att göra hemma. Dock hafva
vi sett honom förnya det gamla förbudet för köpmännen
i Visby att föra vapen och krigsförnödenheter till
Karelen. Men detta var också det enda.
Utom de ständiga härjnings- och plundringstågen af
Karelarna kom ännu en fiende öfver det kristna
Finland. Det var Ryssarne eller egentligen
Nowgoroderne. År 1292 hemsöktes Tavasterne af dessa
båda fiender med en sådan framfart, att biskop Magnus
i Åbo måste efterskänka en del af tionden för året
för att i någon mån lindra det arma folkets nöd.
Då beslöt marsken att draga dit öfver och se till,
om der icke stod att vinna ro och fred i den
landsändan. Med marsken följde äfven biskop Peter
från Vesterås och andra prester. De skulle omvända och
döpa de underkufvade hedningarne till kristendomen. Ty
först då, när Kristi kors blifvit rest i deras dystra
skogar och när Kristi lära fritt kunde predikas bland
dem, var det möjligt att råda bot på ofriden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
