Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det synes häraf, att Erik mindre leddes af någon
tanke på Valdemar, då han drog i krig mot Magnus, än
af begäret att hämnas en liden skymf och tilltvinga
sig sin rätt i afseende på de 6,000 marken.
År 1278 i början, medan ännu vintern varade, redo
konungarne Magnus och Erik till Laholm, båda såsom
vanligt omgifna af lysande följen. Här underhandlade
man nu om fred och förlikning, och man kom lätt
öfverens om vilkoren.
Magnus fick tvåtusen mark afslagna på sin skuld. De
återstående fyratusen, hvilka ytterligare nedsattes
till tvåtusen, förband sig Magnus att betala med rent
silfver efter kölnisk[1] vigt och som pant derför
lemna Lödöse med underlydande. Vidare utfäste sig
båda konungarne att icke lemna sitt skydd eller på
något sätt understödja den ene den andres fiender
eller upprorsmän.
Slutligen beslöts, att konung Eriks äldsta dotter
Märta och Magnus’ äldste son och efterträdare i riket
Birger skulle med hvarandra ingå äktenskap, när de
hunnit dertill mogen ålder[2]. Skedde genom konung
Eriks förvållande, att den nu ingångna förbindelsen
brötes, skulle Erik erlägga tiotusen mark rent
silfver.
Sedan på detta sätt den allvarsammare delen af
mötet var bragt till ända, firades fredsslutet med
praktfulla lustbarheter och lysande riddarespel.
Först kämpade herr Peder Skåning, en dansk riddare,
med Holmgir Carlsson, en son af Carl Lagman[3],
och herr Holmgir bestod striden som en god kämpe.
Derpå red en annan dansk riddare fram vid namn Magnus
Dysavald. Det var en riddare så båld, och red han
en präktig häst. Han lät kungöra, att om någon af
de svenska herrarna ville våga en dust med honom,
satte han sin stridshäst som pris för segern och
dertill hundrade mark.
Erengisle Plata, en af de svenska herrarna, skyndade
fram och antog den danske riddarens utmaning. Och
de sprängde emot hvarandra, men vid första stöten
kastade Erengisle den danske riddaren ur sadeln.
Det blef ej något aftaladt om Valdemar på fredsmötet
i Laholm. Vi kunna ensamt deraf se, att hans sak
var helt och hållet förlorad. Men ännu tydligare
framgår detta af en urkund, gifven i Köpenhamn den
8 September 1277 af Valdemar, hans gemål Sofia och
deras arfvingar.
Man ser af denna, att Valdemar vändt sig till
markgrefvårna[4] af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
