Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphinna jarlens sändebud. I Helsingland upphunno
de mannen, som var stadd på väg till konung Erik,
fråntogo honom brefvet och allt hvad han förde med
sig samt öfverlemnade det åt konung Hakon.
I Skule jarls uppror deltog sålunda icke
Sverige. Skule blef året derpå efter en vunnen seger
öfver Birkebenarna nere i Viken besegrad af konung
Hakon sjelf, hvarefter han flydde till Trondhjem,
der han blef af Ribbungarna dödad 1240.
Missnöjet inom Sverige öfver Vermlandståget fortfor
emellertid, och i Norge utbredde sig ett rykte,
som slutligen kom till» konung Håkons öron, att man
i Sverige betraktade det nämnda tåget som en sak,
hvilken kräfde hämd. Ehuru 16 år voro förflutna,
var saken ännu icke glömd.
Om våren 1241 befann sig konung Erik i
Vestergötland. Då kommo dit till honom sändebud från
konungen i Norge. Han hade kommit ned till Viken och
uppehöll sig då i Konghäll. Sändebuden framförde till
den svenske konungen sin herres önskan, att ett möte
måtte hållas mellan bägge konungarna, så att de månde
komma till förlikning i afseende på den vermländska
saken.
Konung Erik sände sin svåger Birger Månsson till
Bjälbo att med den norske konungen afhandla om denna
sak. Birger begaf sig i väg och sammanträffade med
Hakon. De talade länge med hvarandra, men lyckades
dock ej komma till något afgörande.
Må hända hade härutaf krig utbrutit mellan de båda
rikena. I Sverige voro många, som ansågo det för en
nesa att låta konungen i Norge få ostraffadt härja
i Sverige. Men den mäktigaste mannen i Sverige på
den tiden, Ulf jarl, afrådde kriget. Så förflöto
ytterligare sex år.
År 1247 drog konung Hakon åter ned till Viken, der
han uppehöll sig i Opslo öfver vintern. Der infann
sig då en man vid namn Ivar Thorstensson på Dal, som
blifvit afsänd från konungen i Sverige. Han tillsporde
konung Hakon på den svenske konungens vägnar, »hvilken
upprättelse han ville gifva för den fiendtlighet,
som han föröfvat i Vermland». – »Det var icke för
mitt nöjes skull eller af fiendtligt sinne», svarade
konung Hakon sändebudet, »som jag företog denna
Vermlandsfärd. Det var i följd af det understöd,
som de upproriske åtnjöto i Vermland. Det synes mig
rådligt vara, att vi konungar mötas sjelfva och gifva
vår mening derom tillkänna, så blifva vi antingen
förlikta eller månde Gud göra någon annan utgång
härpå.» – Med detta besked kom Ivar Thorstensson åter
till Sverige. Ett möte blef då beslutadt mellan de
båda konungarna och tiden för detsamma bestämdes till
sommaren det påföljande året.
Sommaren 1248, som aftaladt var, kom konung Erik
till Lödöse. Ulf jarl var med konungen, äfvensom
Birger Månsson och flere andra förnäme herrar. Vid
ankomsten fick man dock veta, att konung Hakon ännu
icke ankommit till Konghäll, och man beslöt derför
att vänta. Sedan det likväl började draga ut på tiden,
utan att den norske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
