Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan I Sverkersson - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ned i ett grafkor af tvänne platta hvalf, förenade
till ett. Det är detta grafkor, som man sagt vara
konung Sverkers graf. Det är en möjlighet att så
varit, men ingen inskrift och intet annat minnesmärke
lemnar det ringaste tecken till visshet derom. De
tvänne hvalfvens läge utanför kyrkomuren synes tala
för osannolikheten af den åsigten, att de varit det
helgade hvilorummet för klostrets förste grundläggare
och det äldsta intyg häfderna lemna talar äfven
deremot.
Helt visst får man söka konungarnes stoft, såsom den
gamle krönikeskrifvaren säger, i närheten af den
plats, der det gamla högaltaret stod.
Förmultne dock deras ben hvar som helst inom de gamla
ålderdomslemningarna; en vård blifva de till deras
minne och till minne af deras tid.
Konung Johan var den siste af sin ätt, den sverkerska
konungaätten.
Erik XI Eriksson.
Det var en gynsam tid för de mäktiga herrarna,
hvilka sträfvade efter utvidgad makt och äfven
så småningom vunno sitt syfte. Den sist bortgångne
konungens regering hade icke på minsta vis lagt hinder
i vägen för dessa deras sträfvanden och ännu mindre
kunde något sådant nu komma i fråga, då den ende,
som kunde göra anspråk på kronan, den siste ättlingen
af de båda om densamma kämpande konungaslägterna,
Erik Eriksson, ännu var ett barn.
Han föddes, som vi påminna oss, efter faderns död
och var således vid konung Johans död blott sex år
gammal. Den danske konungen åtog sig genast vid hans
födelse hans sak och fordrade faderns krona för sin
systersons räkning, men detta bemödande misslyckades
då. Nu, år 1222, blef han till konung tagen.
Att barnet ej kunde föra styrelsen öfver riket,
är klart; men hvem förde den då? – Denna fråga kan
ej bestämdt besvaras, ehuru det är alldeles gifvet,
att regeringen skulle ligga i de mäktiges hand. Och
hvilka desse mäktige voro, är icke svårt att säga. Det
var den »folkunga rote», om hvilken rimkrönikan
talar. Hos dessa Folkungar fick den unge konungen –
som vi framdeles få se – det bästa stödet för sin
krona, men från dem utgick också det farligaste
anfallet mot densamma.
Hvar och huru konungen tillbringade sin barndom och
ynglingaålder, derom veta vi intet att säga. Att
en Erengisle Vig var hans fosterfader och kallas så
af konungen sjelf, derom upplysas vi af ett konung
Eriks bref.
Detta bref, ett dombref, utfärdadt af konungen,
rörande en rättegång mellan tvänne hemman, är
äfven märkligt genom den omständigheten, att deruti
för första gången uttryckligen nämnas konungens
rådsherrar. Öfrige män med denna benämning och hvilka
nämnas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
