Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung i Norge och stupade på en härfärd till England,
derom hafva vi redan talat.
Kejsar Kyrialax och slaget på Petzinavallen[1].
Det hände sig en gång, då Kyrialax[2]
var kejsare i Grekland, att der kommo tidender till
honom om en stor här af hedningar, som infallit i
hans rike. Kyrialax tågade genast med hären emot
hedningarna, och väringarne voro med. När de kommo
till Petzinavallen, mötte de fienden, som der slagit
läger och omgifvit det med stora vagnar, på hvilka
voro torn med stridsgluggar. Omkring denna vagnborg
var uppdragen en djup och bred graf. Men hedningarne
uppstälde sig i slagordning framför vagnborgen, och
när striden begynte, blefvo Grekerne slagna och ledo
stor förlust. Kyrialax bildade då en ny slagordning af
Franker och Flämingar, men äfven de blefvo af fienden
tillbakaslagna. Kejsaren blef ond och förebrådde sina
stridsmän deras ofärd. De svarade, »att han kunde
nu försöka sina vinbälgar, väringarne». – Kyrialax
ville dock icke så förspilla sina yppersta män, så få
som de voro, emot ett så öfverlägset antal. Men en,
Thorer Helsing, var då väringarnes höfding, och han
tog till ordet och sade: »Om än brinnande eld vore i
vägen, skall dock jag och mina följeslagare med mig
springa deruti, allenast vi visste, att du, Kyrialax,
finge fred härefter.» – Kejsaren rådde dem att göra
ett löfte till deras konung, den helige Olof, för att
erhålla hans hjelp och bistånd. Väringarne gjorde då
det löfte att på egen bekostnad och med andra goda
mäns tillhjelp uppbygga en kyrka i Miklagård till
den helige Olofs pris och ära. Derpå slöto de sig
tillsammans – de voro blott 540 till antalet, och
på hvarje väring räknade man af fienden 60 – betäckte
sig med sina sköldar och gingo med hurtiga steg mot
fiendens slagordning. Striden vände sig snart till
deras fördel, och de bestego vagnborgen.
Hedningarne hade en konung, som var blind, och då
de nu förundrade sig öfver huru en så liten hop
vågade rycka an till anfall mot dem, sade den blinde
konungen: »Hvem är den majestätiske mannen, som rider
före dem på den hvita hästen?» Hans män kunde dock
icke se hvarken någon hvit häst eller den majestätiske
mannen, men der kom en sådan förskräckelse öfver
dem, att de hals öfver hufvud togo till flykten. –
När Frankerne och Grekerne då sågo, hvilken framgång
väringarne hade, ryckte de efter dem och inträngde
i hedningarnes läger, görande bland dem ett stort
nederlag.
S:t Olofs svärd Hneiter. Det hände sig i slaget
vid Stiklarstad, att, då konung Olof föll i striden,
kastade han sitt svärd ifrån sig. Det var ett kostbart
svärd och kallades Hneiter. En svensk, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
