Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halldor Snorresson. Han och Ulf Uspaksson voro de
förnämsta af Haralds följe. Halldor, som var en tyst
och fåordig man, svarade undvikande på väringens
spörsmål och lät icke aflocka sig hemligheten. Kort
derefter lemnade Mård väringarne för att resa
hem, och det säges att han då skall hafva låtit
undfalla sig följande yttrande: »Stora planer lära
framdeles komma till utförande», liksom om han anat,
hvem den hemlighetsfulle ynglingen var och hvad
märkligt allt han skulle utföra, när han en gång kom
tillbaka till Norden.
Hände sig så en gång någon tid derefter, att
väringarne som vanligt en dag voro sysselsatta med
sina kämpalekar, hvarvid några sutto tillsammans
och sågo på, fördelade i tre kretsar. Då kom
kejsarinnan gående der förbi. Hon stannade der en
stund och såg med beundran på väringarnes lek och
deras raska rörelser, vittnande alla om den högsta
styrka och vighet. Som hon så hade stått en stund,
fick hon ögonen på en af de tre kretsarna, hvilka
liksom hon åskådade kamraternes lek. I den kretsen
befann sig Nordbrikt. Hans manliga skönhet, den höga
kämpagestalten och den stolta, konungsliga blicken
gjorde ett starkt intryck på kejsarinnan. Hon gick
strax fram till honom och sade: »Hör du, norrman,
gif mig en lock af ditt hår!» – Harald såg nästan
föraktligt på den gamla kejsarinnan, och hans svar
på hennes begäran framkallade alla närvarandes
löje på samma gång som de förundrade sig öfver hans
djerfhet. Kejsarinnan fäste sig mindre vid det grofva
i skämtet än vid sjelfva skämtet och gick derifrån,
utan att i tankarna kunna skilja sig från hans
skönhet. – Denna kejsarinnans ynnest skall emellertid
hafva förskaffat Harald ganska tidigt anförareskapet
för väringarna.
Harald vistades sedan i många år i kejsarens tjenst
och sagorna äro uppfylda af berättelser om alla
hans många utförda bedrifter i Italien, Sicilien,
Afrika och Asien. – Men år 1043 uppsade Harald sin
tjenst hos kejsaren. Ett krig, som började det året
med Ryssland, der Jaroslaw, Elisifs fader, ännu
herskade, dertill tidender, som kommo från hemmet och
hvilka förmälde att Magnus, hans brorson, var blifven
konung i Danmark, dessa omständigheter synas hafva
bestämt Harald. Vi må här omtala hans sista äfventyr
i Konstantinopel.
Under ett af de många krigstågen hade Harald råkat i
oenighet med den grekiske öfverbefälhafvaren. Denne,
som i våra sagor kallas Gyrge, baktalade Harald
vid hofvet och lät förstå, att om Harald fick så
fara fram, som han hittills gjort, skulle han snart
vilja göra ett försök att störta kejsaren sjelf från
tronen. Utom denne afundsmän hade Harald fått en ännu
farligare fiende i kejsarinnan Zoë sjelf. Kejsarinnan
hade nämligen fattats af kärlek till den stolte
väringen och låtit honom förstå denna sin känsla på
ett mera tydligt sätt än då hon, af beundran för hans
yttre, blott begärde en lock af hans hår. Men Harald
kunde aldrig besvara denna låga, och kejsarinnan såg i
sin systerdotter, den sköna Maria, den, som beröfvat
henne, hvad hon ansåg som sitt – Haralds hjerta. Som
det plägar ske i de södra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
