Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkan jarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Sverige och Norge. Vermland blef efter
striderna mellan Erik Väderhatt och Harald Hårfager
den senares tillhörighet, men synes kort efter
den nämnde Haralds död hafva återkommit under
Sverige. Dalsland hade fått sina första bebyggare från
Vestergötland och räknades derför liksom Vermland
dit. Markmännen (d. v. s. Dalslands eller Markernas
inbyggare) ville derför enligt gammal sed hellre
betala sin skatt till Sveakungen och gjorde det allt
framgent. Bohuslän eller Viken var det enda af dessa
omtvistade landskap, som förblef Norges egendom.
Äfven Harald Hårdråde gjorde ett tåg uppför
Götaelfven, hvarvid fartygen drogos öfver land,
der mötande forsar stängde sjöleden. Harald ämnade
sig mot Håkan i Vermland. Detta företag beskrifves
dock mera som ett hämdetåg mot jarlen personligen
än som ett eröfringståg. Konungen lade i land vid
Lidköpingssidan, och der kom jarlen honom till
mötes norr ifrån. Båda härarna intogo fördelaktiga
platser, och ett kärr skilde dem från hvarandra,
men ingen ville först angripa. Många Vestgötar hade
samlat sig till Håkan, och äfven Vestgötalagmannen
Thorvid var med. Denne höll ett tal för den uppstälda
hären. »Gud skall veta», sade han bland annat,
»att vi här hafva mycket folk tillsammans och mesta
delen raska män. Månde konung Stenkil nu få spörja,
huru tappert bistånd vi gjort den gode jarlen. Skulle
så blifva, att någon af ungmanskapet blir rädd och
ej törs möta i striden, så fly vi ej längre än till
den der bäcken; skulle flera rädas, så skola vi ej
vika längre bort än till den der högen.» Så långt
hade lagmannen hunnit i sitt uppmaningstal, då den
norska hären uppgaf ett väldigt härskri, hviljket
följdes af ett från jarlens här. Lagmannens häst
blef härvid så skrämd, att han ryckte upp pålen,
vid hvilken han stod bunden, och det så häftigt,
att pålen slog lagmannen i hufvudet. Thorvid trodde,
att det var ett skott från fienden, förbannade
skjutandet och red sin väg långt på andra sidan både
bäcken och högen. Götarne, som i hast brutit upp
från sina hem, voro illa klädda och ledo derför af
kölden och regnet, ty det var på senhösten, som denna
konung Haralds härnad inträffade. De blefvo i följd
deraf otålige och rusade ned för höjden öfver dalen
mot Norrmännen. Dessa slogo dem emellertid snart
tillbaka och togo jarlens märke[1], men vågade icke
för det inbrytande mörkret förfölja de flyende långt.
Jarlens märke blef dock snart återtaget. När
Norrmännen återvände till skeppen, kom en man fram
ur skogen, nedstötte banérföraren och försvann med
banéret i den täta skogen. Det berättades genast för
Harald, som just med sina hirdmän talade om, huru
vida jarlen fallit i striden eller ej. När konungen
nu fick höra, att jarlens märke var återtaget, tog
han för gifvet, att mannen, som kommit fram ur skogen,
varit jarlen sjelf, och sade: »Än lefver Håkan jarl!»
Också fick han tillfyllest erfara det, innan han kom
ur Venern och utför elfven till sitt land igen. Ty
hvar helst några skilde sig från hufvudhären,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
