Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet mellan Svear och Götar - Konung Stenkil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppsvearne blefvo kristne. Detta inträffade under den
förste konungen af den följande ätten (1133–1155). Då
försvinner benämningen hedningar ur vår historia,
men striden mellan Svear och Götar fortfor lika
häftigt och upphörde icke ännu på hundrade år.
Denna fortsatta strid måste då hafva andra orsaker,
och vi finna dem i stamskilnaden och de båda
stammarnas, Götarnes och Svearnes, fortsatta täflan
om högsta väldet inom landet, om rättigheten att
tillsätta konung för hela riket. – Den rättigheten
hade af ålder tillhört Svearna. Hos dem låg Nordens
största och mest ansedda tempel och deras konungar
ledde sina anor från gudarna i detta tempel. På dessa
omständigheter grundade Svearne sin företrädesrätt. –
Nu voro andra tider komna. Götarne började finna,
att äfven de borde tillsätta konungar för hela
riket. Lagman Emund gjorde ett försök att afsätta
Olof Skötkonung och vid det nya konungavalet flytta
rättigheten att tillsätta konung från Svearna till
Götarna. Försöket misslyckades den gången genom
klokheten hos konung Olofs rådgifvare, men nu var
den gudaborna kungaätten död, nu var tiden inne, då
den skulle gå i fullbordan den spådom, lagman Emund
säges hafva uttalat, när han skildes från Ulleråkers
ting. »I Uppsvear» – skall han hafva sagt – »hafven
våld att denna gången råda; men det säger jag eder,
som framdeles äfven månde gå i fullbordan, att
somlige af dem, hvilka nu ej annat vilja höra än att
konungadömet i Svithiod må förblifva inom gamla ätten,
torde lefva den dag, då de sjelfva jaka dertill,
att konungadömet går till annan ätt; och månde det
då bättre lyckas.» – Denna spådom gick i fullbordan,
då Stenkil, sonen af Ragvald Ulfsson jarl[1], blef
efter Emund Gammals död (1061) vald till konung.
Vi finna således vid utträdandet ur hedendomen
vårt fäderneslands båda hufvudstammar i strid med
hvarandra, först om religionen, sedan om rättigheten
att välja konung. Striderna om religionen utkämpades
först. Förhållandet mellan hedningarna och de kristna
utgör derför hufvudsak under de första 100 åren
af denna period, medan det följande århundradet
hufvudsakligen fylles af stammarnas strider om
företrädesrätten. Först när dessa strider sluta,
inträder egentligen med Folkungaätten Sveriges
medeltid. Allt – från Emund Gammals död till den förste
folkungakonungen, d. v. s. en tidrymd af nära 200 år –
är att betrakta som en inledning till vår medeltid.
Konung Stenkil.
Konung Stenkil skall hafva varit af en jättelik växt,
med breda skuldror, stark och öfvad i alla idrotter,
men i synnerhet en skicklig bågskytt. Till sitt
sinnelag var han fridsam och vänsäll, dock mest
mot sina Vestgötar. Mest skall han hafva uppehållit
sig på Levene gård i Vista härad i Vestergötland,
företrädesvis för den rika jagten i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
