Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Samhällsförfattningen. Folkklasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina beständiga härnadståg hemförde, blefvo trälar,
dels genom skuldsättning, då den gäldenär, som ej
kunde betala, blef sin borgenärs träl; dels genom
vissa förbrytelser, hvilka bestraffades med träldom
(såsom tjufnad); dels genom fritt öfverlåtande,
då någon för fattigdom gaf sig till en annans träl
– sådana kallades gäfträlar och voro de mest föraktade
af alla. Vidare egde en fader rätt att sälja sina
barn till trälar, och slutligen uppkom träldom genom
födseln, för så vidt som både far och mor voro trälar;
var endera fri, blef barnet fritt. För öfrigt var
det förnämligast genom denna ärftlighet, som trälarne
bildade en egen folkklass.
Likvisst fans en öfvergång från träldom till de fria
männens klass. Husbonden kunde nämligen frigifva sin
träl, och trälen kunde köpas fri, antingen genom sina
egna sparpenningar eller, om han var en krigsfånge,
af sina fränder. Det berättas om den mäktige Olof
Tryggvasson svåger Erling Skjalgsson, att han satte
sina trälar ett visst arbete före, och när detta var
gjordt, fingo de arbeta för sin egen räkning, tills
de genom detta sitt arbete samlat en tillräcklig
summa för sitt friköpande.
De sålunda frigifne trälarne skulle upptagas i
någon ätt, som ansvarade för dem, likasom för sina
öfrige medlemmar. Ty hela vår äldsta författning har
växt upp ur familjen, och ätten var ett samfund af
ömsesidig ansvarighet. En träls frigifning var derför
en offentlig handling, som skedde på tinget.
Odalbönder voro de frie männen, som med full
eganderätt besutto sin jord och för den endast
betalade de skatter, som de sjelfva på allmänt ting
bestämde.
Eganderätten till sin jord hade bonden fått, då han
sjelf röjde hemmanet åt sig, och sedan gick den
från far till son. De sammanträdde på landskapsting
och allshärjarting till afgörande af allmänna
angelägenheter och voro folkets kärna. På sin
gård och grund var odalbonden konung och kallas
husdrott till skilnad från landets drott eller
konungen. Han hade, liksom konungen, sitt följe,
eller hird, som bestod af de så kallade huskarlarne,
frie män, hvilka voro i hans tjenst och följde honom
på hans härnadsfärder. Huskarlarnes antal var ofta
ganska stort; vi påminna oss Håkan den gamle, huru
han vågade möta helsningen från sin konung och det
norska sändebudet.
Allmänningsbönder kallades de, hvilkas hemman blifvit
upptagna på allmänningarna, eller de stora obygder,
som skilde hemman och byar, härad och landskap
från hvarandra. Dessa allmänningar ansågos för de
kringliggande hemmanens eller häradens egendom, så att
allmänningsbonden betalade en viss afgift för sitt
hemman till dess egare. Landtbönder eller landtboar
voro sådana, som brukade andras jord mot en viss
afrad, och äro sålunda att betrakta som odalböndernes
eller allmänningsböndernes förpaktare. Landtbönderne
voro frie män, men synas ej hafva egt rösträtt på
allshärjartingen. De voro nämligen icke sjelfständiga
och oberoende medborgare, men icke heller trälar,
då de egde personlig frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
