Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derpå.» – »Väl förstår jag», svarade jarlen, »hvad du
eggar mig till, hustru; låt nu så vara, att du får
råda härutinnan. Jag skall följa Olof Haraldssons män,
så de må kunna framställa sina ärenden för konungen,
ehvad de behaga honom väl eller illa. Dock huru vi
i sjelfva saken skola förhålla oss, derutinnan vill
jag följa mitt eget råd, men icke löpa efter Björns
eller någon annans hastiga beslut. Det är för den
skull min vilja, att I blifven här hos mig, tills
jag finner tiden lämplig.»
Björn tackade jarlen vänligen för hans goda vilja
och dröjde qvar hos honom. Men tiden blef honom dock
lång, och ju längre det dröjde, innan jarlen tycktes
vilja göra allvar af sitt löfte, desto otåligare
blef han. Ingeborg, Björn och Hjalte öfverlade ofta
härom. Slutligen en dag sade Hjalte, att han ville
fara till Sveakonungen och utforska, om detta ärende
verkligen vore konungen så misshagligt, eller om någon
vån funnes till framgång; han kunde det lättare,
då han icke var norrman, och dessutom hade han
tvänne bekanta vid konungens hof, tvänne isländska
skalder, Gissur Svarte och Oltar Svarte, som stodo
hos konungen i högt anseende. Detta råd syntes dem
godt, och Ingeborg utrustade Hjalte till resan, gaf
honom ord och vårdtecken att framföra till Ingegerd,
Olof Skötkonungs dotter, att hon skulle göra sitt
till för att främja hans sak, hvarjemte hon lemnade
honom 20 mark silfver till respengar och förordnade
tvänne Götar till följeslagare, hvilka skulle i allt
vara honom till tjenst.
Hjalte kom lyckligt den långa och den tiden svåra
vägen från Skara till Upsala till konung Olofs hof
och träffade der genast de båda isländska skalderna,
Gissur och Ottar, af hvilka den sistnämnde var hans
systerson. De blefvo högeligen glade öfver att
se honom och förde honom genast inför konungen,
föreställande honom såsom en man af det högsta
anseende och värd det bästa emottagande. Konungen
befalde, att de skulle taga Hjalte och hans
följeslagare i deras lag.
Gick så någon tid, och Hjalte blef mycket afhållen
af alla, med hvilka han blef bekant. Skalderne voro
ofta hos konungen och sutto då vanligen midt för hans
högsäte. Då nu Hjalte alltid var med dem, blef han
snart känd af konungen, och denne fann sin lust af
att tala och skämta med honom, spörjande desslikes
mycket efter tidender från Island. Hjalte förstod
väl att begagna sig af omständigheterna, och genom
att så oförmärkt smickra konungens fåfänga blef han
snart konungens förtrolige vän.
En dag gick han, följd af skalderna, inför konungen
och sade: »När jag kom öfver hafvet, konung, fick
jag höra talas om all härlighet och prakt vid ditt
hof, och det syntes mig oförståndigt att draga hem
igen, förr än jag sett, hvad jag hörde så mycket
talas om. Derför kom jag hit. Nu är mellan Island
och Norge den lag, att de, som komma till Norge,
skola der erlägga landsöre. För den skull tog jag
deras landsöre, som kommo med mig öfver hafvet, och
eftersom jag tyckte det rättmätigast vara, att du
bekommer den tullen, förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
