Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lät sig icke mycket tycka om någonting, utan gjorde
sig resfärdig att draga bort. Men drottningen var
ändå mycket glad och gaf honom vid afresan många och
stora skänker, och det i synnerhet för den orsaken,
att han icke skulle härja hennes land.
For så Harald om hösten åter hem till sitt land i
Norge och satt der vintern öfver, varande mycket
olustig. Om sommaren drog han åter till Östersjön,
hållandes ändock på Sverige. Kommen till land, sände
han bud till drottning Sigrid, att han ville hafva
möte med henne. Sigrid red ned till stranden, der hans
skepp lågo, och taltes de så vid. Han begynte genast
sitt tal, efterfrågande, »om drottning Sigrid ville
blifva hans hustru.» Men hon svarade, »att det vore
helt fåfängt tal. Är du tillförene», sade hon, »så
väl gift, att du eger din jemlike.» Dertill svarade
Harald, »att Asta väl vore en god qvinna och ypperlig,
men likväl vore hon icke så högboren som han». –
»Det kan väl så vara», genmälte Sigrid, »att du är
af högre börd, än som hon är; dock tror jag, att hon
nu går hafvande med bägges eder lycka.»
Stort mera talte de icke sedan vid hvarandra, förr än
drottningen red sin väg. Konung. Harald hade då mycket
svåra tankar. Han gjorde sig resfärdig att rida uppåt
landet för att ännu en gång finna den hårda, men så
fagra drottningen. Hans män afrådde honom väl, men
icke dess mindre drog han åstad med en stor hop folk
och kom till den gården, der drottningen bodde. Samma
afton, som han anlände, kom der östan från Gardarike
en annan konung, som het Visavald, och hade äfven han
kommit för att fria till den för sin rikedom och sin
skönhet allmänt bekanta drottningen.
Bägge konungarne blefvo ledsagade i en stor stuga,
liksom ock allt deras folk. Stugan var mycket gammal
och äfven hela hennes bonad, men dryck fattades dock
icke, och var den så stark, att alla blefvo helt
druckna, så väl båda konungarne som deras närmaste
män och de öfrige. Samma natt, när alla hade somnat,
lät drottningen lägga eld kring stugan, hvilken
snart stod i ljusan låga. Konungarne brunno så inne,
och de af deras män, som lyckades komma ut, blefvo
af drottningens folk nedgjorda. »Så vill jag lära
småkonungar fria till mig», sade drottning Sigrid, der
hon stod och såg på lågorna från det brinnande huset,
och blef hon derefter allmänt kallad Sigrid Storråda.
Länge dröjde det dock icke, förr än Sigrid fick en
annan friare. Men han var envåldskonung öfver hela
Norge. Det var Olof Tryggvasson.
Astrid hette konung Tryggves hustru, och när Tryggve
blef slagen af konungamodern och hennes söner, flydde
Astrid med sin fosterfader Thorolf Luseskägg, som
aldrig skildes från henne, och tog hon med sig så
många dyrbarheter, som hon kunde föra. Alla öfriga
hennes vänner, som blefvo henne trogna, begåfvo sig
vida om landet för att bespeja och i tid kunna varna
henne för hennes fienders anslag. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
