Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Ansgarius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lottkastning, hade man dragit ut på fältet, såsom
seden var, och der kastat lotterna. »Var vid godt
mod, Ansgarius», slutade han; »lotterna föllo så,
att din Guds lära fritt må förkunnas, och tror
jag nu förvisso, att saken skall väl aflöpa.»
Kort derefter samlades folket till tinget. Konungen
föredrog nu saken för allmogen, men der blef så
stort buller och gny, att det nogsamt var att märka,
huru fast bönderne hängde vid sina gamla gudar. Då
reste sig från sin plats en gammal man, gick midt
in bland folket och äskade ljud. Allas uppmärksamhet
riktades på honom, der blef tyst på tinget, och den
gamle mannen började så: »Hören mig alle, konung och
folk! Många ibland oss finnas här, som väl känna,
huru mäktig de kristnes Gud är och huru villig han är
att hjelpa dem, som på honom förtrösta. Huru många
finnas ej här, som erfarit det så väl i hafsnöd som
vid krankhet och i andra faror? Hvarför skulle vi nu
förkasta en hjelpare, som är så mäktig? De äro icke
få, som måste fara till Dorstad[1]
för att låta döpa
sig och blifva kristna. Hvi skulle vi nu visa ifrån
oss, när det bjudes oss för våra dörrar, det, som vi
eljes gå att söka i fjerran med så många svårigheter,
kostnader och faror? Månde vi derför tillstädja den
mäktige Gudens tjenare att blifva när oss? Hvar så
skulle hända, att våra egna gudar ej mera kunna hjelpa
oss, så är det godt att hafva en Gud, om hvilken man
vet, att han är mäktig att hjelpa i alla faror den,
som honom åkallar.»
Den gamles ord omstämde helt och hållet folket,
och man beslöt enhälligt, att kristna prester
skulle få vistas i landet och ostörda fira sin
gudstjenst. Konungen lät genast underrätta Ansgarius
härom, men vågade ännu icke gifva sitt samtycke till
ett fullkomligen fritt förkunnande af kristna läran;
saken måste dessförinnan föredragas på ännu ett ting
i en annan del af riket. Men på detta ting fattades
samma beslut, som på det förra, och då lät konung Olof
kalla Ansgarius till sig. Han omtalade nu, huru allt
hade tilldragit sig, och gaf derjemte sitt tillstånd
till kristendomens fria förkunnande och till att
uppbygga kyrkor. Ansgarius förde då till konungen en,
som var med i hans följe, vid namn Eribert, hvilken
han anförtrodde i konungens hägn, såsom den kristna
församlingens förste prest. Konungen tog emot honom
med den största välvilja och skänkte äfven plats
till en kyrka, i hvars grannskap Ansgarius inköpte
ett hus till boning för presten.
Derefter vistades Ansgarius ännu någon tid i Sverige,
vinnande många för Kristi sak. Men år 854, sedan han
i konungens beskydd lemnat den qvarblifvande läraren,
reste han från Sverige och kom dit ej mer sedan.
Sina sista dagar tillbragte Ansgarius såsom erkebiskop
i Bremen, och hade han den glädjen att se sitt verk
gå framåt så i Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
