Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Jomsvikingasagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derefter legat vintern öfver hos Palnatoke, seglade han på dennes inrådan
följande vår åter till konungen. Denna gången hade han hela sin flotta
med sig, och, när han trädde in i konungssalen, var han helt och
hållet beväpnad och likaså hela hans följe. »Är nu min begäran den«,
sade han till konungen, »att du gifver mig tolf välrustade skepp, i
annat fall vill jag genast slåss med dig.» Harald måste gifva honom,
hvad han begärde, och då Palnatoke äfven denna gången lade lika
många till, hade Sven en flotta af 24 skepp. På fosterfaderns inrådan
for Sven fort att härja på Danmark.
Under tiden seglar Palnatoke till England med 15 skepp. Konung
Harald nödgas ändtligen med våld söka betvinga Sven. Han mötte
honom med en flotta vid Bornholm, och en häftig strid uppstod, som
varade från morgonen till sent på aftonen, då Svens skepp voro
inträngda i en hafsbugt.
Härunder landar Palnatoke, som återkommit från England, med
24 skepp. Han går ensam upp i land och får der se, hvar Harald
satt, sjelf tolfte, vid en stor eld. Palnatoke hörde af deras tal, hvad
som var på färde, och skjuter konungen med sin pil. Derpå beger
han sig åter till sina skepp och seglar om näset till fostersonen. Striden
började följande morgon ånyo, men sedan Sven och Palnatoke
genombrutit Haralds flotta, hyllades Sven som konung.
På tinget, som sedan hölls, var det dock många, som icke ville
hafva Sven till konung, emedan han tillförene tillfogat dem så mycket
ondt. Dessa tillbjödo Palnatoke riket. Men Palnatoke ville icke
mottaga anbudet, och blef så Sven korad till konung.
Emellertid hade Fjolner känt igen Palnatokes guldbeslagna pil,
hvarmed han hade fält Harald. Han framvisade den för konung Sven,
och denne uppfordrades nu till hämnd. Han inbjöd Palnatoke till sin
faders graföl. – När alla gästerne voro samlade, och Palnatoke var
kommen med sina män, bland hvilka var Björn den bretske, väcktes
talan på konung Haralds baneman. Fjolner framvisade den guldbeslagna
pilen, och konung Sven lät den gå laget omkring, om någon
skulle kännas vid den. När den så kom till Palnatoke, reser sig den
gamle, gråhårige kämpen från bänken, blickar konungen öppet och
lugnt i ögat och säger: »Pilen är min, konung!« – Konungen var
ända till ytterlighet uppeggad af Fjolner och ropade derför till sina
män, att de skulle gripa Palnatoke. Men ingen af männen reste sig
från sin plats. Då ryckte Palnatoke sitt svärd ur skidan. Det blixtrade
i salen af den blanka klingan, när han svängde den. Hugget måttades
åt Fjolner, och han föll död ned. Ännu en gång ropade konungen
åt sina män att gripa mannen, som stört friden i konungens sal.
Men Palnatoke blickade lugnt omkring sig i salen, vinkade åt sina
män och begaf sig, åtföljd af dem, derifrån. Och så vänsäll var han,
att ingen ville stiga upp emot honom. Palnatokes skepp lågo segelfärdiga,
och han styrde till England, der han var en tid bortåt, tills hans
hustru dog, då han satte Björn ätt styra landet, och drog sjelf i viking.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
