Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan derpå sändemännen vördsamt helsat på Ivar,
och denne vänligen besvarat helsningen, sporde Ivar,
»hvadan de voro och hvilka tidender de medförde.»
Den förnämste bland sändebuden svarade, »att de voro
engelske män och att deras konung Ella utskickat
dem att för bröderna berätta om konung Ragnars,
deras faders, fall.»
Sigurd och Hvitserk läto vid dessa ord taflet
falla, och Björn stödde sig vid sitt spjut. Ivar
sporde granneligen efter alla omständigheterna vid
faderns död, och sändemännen berättade troget,
huru allt hade tilldragit sig från Ragnars ankomst
till England och tills han lät sitt lif. När
sändemännen då hade hunnit så långt i sin saga, att
de omtalade Ragnars ord: »Grymta månde grisarne, om
de nu visste, hvad galten lider», kramade Björn så
häftigt om spjutskaftet, att det syntes märke efter
handen. När sändemännen hade lyktat sin berättelse,
ristade han spjutet, så att det sprang i tvänne
delar. Hvitserk höll under hela berättelsen i handen
en taflbricka, som han hade utspelat, och kramade
den så hårdt, att blodet sprack ut under hvarje
nagel. Sigurd Ormiöga höll en knif i handen, hvarmed
han skafde sina naglar, och hörde han så noga på,
hvad sändemännen sade, att han ej gaf akt på knifven,
förr än den skafde mot benet; skötte dock icke derom.
Ivar satt i högsätet och sporde på det noggrannaste
om allt, huru det tilldragit sig, men derunder
skiftade hans ansigte färg, så att det stundom
var rödt, stundom blått, men deremellan dödsblekt
af den vrede, som arbetade inom honom. – När så
sändemännen slutat sin berättelse, sprang Hvitserk
upp och sade: »Vi skola som snarast hämnas vår
fader, och månde vi begynna med dessa männen.»
Men Ivar svarade; »Det dådet får icke ske, broder,
utan skola de fara i frid, hvart dem lyster.»
Männen gingo då in i salen och skyndade sig till sitt
skepp, och när vinden var god, lade de ut till hafs,
kommande lyckligen hem till England till konung Ella,
för hvilken de berättade, hurudant brödernes beteende
varit vid underrättelsen om Ragnars död.
»Det synes mig», sade Ella, sedan männen slutat
sin berättelse, »som om vi skulle hafva mest att
frukta för Ivar, efter hvad som I om honom sägen,
skönt ej något godt är att vänta af de andra heller;
dock få vi för dem behålla riket.» Lät Ella sedan
hålla noga vård om allt sitt rike, att ingen fiende
oförvarandes måtte komma öfver honom.
När sändemännen hade lemnat konungasönerna, gingo de
å rådstämma, huru de skulle anställa hämnden efter sin
fader. Ivar sade dock genast ifrån, »att han ej ville
hafva någon del i brödernes råd, ej heller skicka något
manskap. Ty det gick för Ragnar», sade han, »som jag
kunde tänka det förut; han började illa sin sak, i ty
han ingen orsak hade mot Ella, och plägar det ofta
så hända, att den, som af öfverdåd gör andra orätt,
får ett olyckligt slut. Vill jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
