Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne.» Ragnar frågade, »huru dermed var
beskaffadt»; men Aslög qvad:
Dig unnar Aslög
sida, osömmade skjortan,
väfd med trofast hug
af hvitgråa håren.
Dig blöda ej benen,
dig biter ej svärdsegg
i heliga skjortan,
åt gudarne signad.
Ragnar tog emot gåfvan och sade sig vilja följa
det rådet. Derpå skildes de, och Ragnar steg öfver
skeppsbord; men det kunde en hvar se, att skilsmessan
gick Aslög hårdt till sinnes.
Ragnar håller nu mot England, som han hade
beslutat. Men när de fingo land i sigte, uppkom
der en så häftig storm, att båda de stora skeppen,
såsom Aslög hade förutsagt, brötos sönder mellan
klipporna, så att Ragnar och folket blott med möda
kunde rädda sig. Så fort de emellertid kommo i land,
gick Ragnar fram med härsköld öfver landet, härjande
och nedbrytande alla borgar, som lågo i vägen.
Ella hette konungen, som den tiden regerade öfver
England. Han hade på olika ställen utsatt män, som
med det första skulle förkunna honom, när Ragnar med
sin här gjort landstigning, och så snart han fick
underrättelse derom, samlade han öfver hela sitt rike
en stor här af alla, som sköld kunde föra och häst
rida. Med den hären tågade han mot Ragnar. Förr än
striden begynte, talade Ella till sina män, »att de
ej i striden skulle bära vapen mot Ragnar; ty sådana
söner», tillade han, »eger Ragnar, att de ej skola
lemna oss i fred, om han faller här.»
Ragnar gick i striden med den skjorta, Aslög gaf honom
vid afskedet, och med det spjut, som han begagnade,
då han dödade den stora lindormen kring Thoras sal,
hafvande för öfrigt intet annat skyddsvapen än en
hjelm på hufvudet. Striden blef dock ej långvarig,
ty Ragnars manskap var mycket mindre än Ellas,
men den blef dock ganska hård. Ragnar banade sig
hela dagen väg fram och åter genom Ellas folk, och
kunde ingen stå emot hans väldiga hugg, hvarken med
sköld eller hjelm. Men intet vapen kunde bita på
honom, ty han skyddades af Aslögs skjorta. Likväl
lyktades striden så, att alla Ragnars män föllo,
och blef han sjelf instängd med sköldar och sålunda
tillfångatagen. Han tillfrågades då, »hvem han vore»,
men han teg och svarade intet. Då sade Ella: »I värre
mannarön skall han komma, om han ej vill säga oss,
hvem han är; kasten honom derför i ormgården, och
månde han der sitta, tills han säger oss sitt namn,
så att vi kunna veta, om han är Ragnar; men då tagen
honom genast upp.» Fördes Ragnar så till ormgården,
men det väckte männens förundran, att ormarne ej beto
honom, liksom vapnen förut ej kunnat det. Ella befalte
då, att skjortan skulle dragas af honom, och sedan det
blifvit verkstäldt, hängde ormarne fast vid honom på
alla sidor. Då sade Ragnar: »Grymta månde grisarne,
om de visste galtens öde och hvad den gamle nu lider.»
– Men männen förstodo dock icke, om det verkligen var
Ragnar eller någon annan kung, utan läto honom sitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0131.html
