Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Hjalmar och Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungens dotter förde han med sig hem till Bolm,
och hade med henne tolf söner, af hvilka Angantyr
var äldst och näst honom Hjorvard. De båda yngste,
som voro tvillingar, arbetade tillsammans så mycket
som en af de andra bröderne, men Angantyr arbetade
ensam så mycket som två af de andra; var han ock
hufvudet högre än andra män. De voro allesammans
berserkar och öfvergingo andra män i styrka och mod,
och aldrig, när de foro ut på vikingatåg, voro de
flere än de tolf bröderne. De härjade många länder
och voro ständigt segerrika, hvarför de blefvo mycket
berömda i de många sagor, som berättades om dem. Och
de yppersta vapen buro de; deras fader hade på sina
vikingatåg vunnit dem och gifvit dem åt sönerne. Men
det var deras skick, när de voro bland sina egna
män, att så snart de förmärkte, att berserksgången
kom öfver dem, gingo de i land och kämpade mot träd
och klippor, tills kämparaseriet hade lagt sig; ty
det hade händt dem, att de dödat sina egna män och
borrat sina egna skepp i sank, när berserksgången
kommit åt dem. – Angantyrs svärd, Tyrfing, var
dock bland svärd det yppersta. Hvar gång det drogs,
lyste det som en solstråle, om det också var aldrig
så mörkt, och kunde det ej stickas åter i skidan,
om det ej var besprängdt med menniskoblod. Men den,
som blödde för Tyrfing, upplefde icke följande dag.
En julafton, när bröderne sutto hemma hos fadern
på Bolm, och Bragebägaren kringbars, stod Hjorvard
upp och gjorde ett löfte, »att han skulle ega
Upsalakonungen Yngves dotter, Ingeborg, som var den
skönaste och förståndigaste mö, eller ock ville han
sätta lifvet till.» Om sommaren rustade sig derför
bröderne att fara till Upsala, dit de kommo utan
äfventyr.
Emellertid hade samtidigt med Arngrimssönerne i
Norge växt upp en kämpe, hvars namn redan började
gå Nordanlanden kring, berömdt och aktadt. Det var
Odd. Tillnamnet Orvar hade Odd fått af en jätte,
på hvars dotter han med sina pilar utskjutit båda
ögonen, då han med sina fränder en gång kom hem
från en Bjarmalands[1]
-färd, och jätteqvinnan velat
förgöra Odds skepp. De pilar, hvarmed han kunnat
utföra denna bragd, hade han fatt af sin fader
Grim vid bortresan. De voro förtrollade, så att de
alltid träffade sitt mål, men genast derpå åter af
sig sjelfva foro på bågsträngen. Grim hade en gång
vunnit dem af Finnkonungen Guse, och kallades de
derför Guses-nöt.
Mången den tappraste viking hade Odd besegrat
i striden. Bland andra en vid namn Halfdan,
hvars drake han sedan alltid begagnade på sina
vikingatåg. När han nu en vinter suttit hemma hos
sin fader, och det började lida mot våren, så att
böljorna lekte för vinden och bjödo till hafs, och
draken ryckte på sitt ankartåg, gick Odd upp för sin
fader och sade: »säg oss nu, fader, hvar du vet den
tappraste viking finnes och den namnkunnigaste». –
Grim svarade: »tvänne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
