Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Hagbart och Signe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalla sina män till vapen. – Om natten, när de
båda älskande voro ensamma och Signild fått veta,
att den främmande mön var hennes trolofvade, och
medan de som bäst vexlade löften om evig trohet,
hörde de ett högljudt buller och vapengny utanför
dörren. Det var Sivars män, som bröto sig in. Hagbart
skyndade nu att taga sin brynja och sitt goda svärd,
aktande att drifva störarne af hans kärleksmöte med
blodiga hufvuden tillbaka. Men hans brynja fans icke
och icke hans svärd. Den falska tärnan hade stulit
dem undan. Vapenlös emot de många, värjde sig dock
kämpen med väldig arm, och blef der en häftig strid,
innan konung Sivars män kunde fängsla honom. Men de
fängslande tågen rycktes sönder af kämpearmen. »Binden
honom med ett hårstrå af konungadottern» – hviskade
den falska tärnan. Man gjorde så. Hårstrået bands om
hans armar, och den starke kämpen nändes icke draga
det itu.
Nu var hämndens stund kommen för konung Sivar. Hagbart
hade dräpt hans söner och vanärat hans dotter, derför
skulle han dö. Han blef dömd att hängas. Då han nu
var utförd till högen, der galgen var upprest, ville
han pröfva sin Signilds trohet, och båd han derför,
att hans kappa måtte upphängas först, så att han
månde se, huru han tog sig ut som död.
Men Signild såg knappast kappan hänga i galgen,
förr än hon tände eld på huset och hängde sig sjelf,
troende redan Hagbart död. När Hagbart såg flammorna
slå mot skyn, utvisande för honom, huru kär han varit
henne, medan han lefde, och huru trofast hon följde
honom i döden, utropade han hänryckt: »nu låten mig
hurtigt bestiga den kalla hästen, att jag må följa
min brud, der hon far i de brakande lågor till Frejas
sal. Länge månde en kärlek och en trohet som vår
minnas i Norden!» –
När konung Sivar såg, huru kära de höllo hvarandra,
ångrade det honom – säger folkvisan – och han sände
bud att rädda dottern och att nedtaga Hagbart. Men
när de kommo i Rosendelund,
så var då Hagbart död.
Och när de kommo till buren,
var Signild bränd till glöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
