- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
67

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Vaulunder Smed

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

armband af guld. Af deras tänder gjorde han ett
bröstsmycke. Skålarna sände han Nidad, armbanden
drottningen och bröstsmycket Bothvild.

Alla blefvo glada öfver de sköna, kostbara
gåfvorna, och konung Nidad drack sjelf mjöd ur de
dyrbara skålarna, föga anande hvadan dessa skålar
voro komna. Emellertid sökte man öfverallt efter
konungasönerne, men de voro och blefvo borta. Några
fiskare hittade slutligen båten, kringdrifvande på
sjön, och slöt man deraf, att de drunknat. På den
fångne, vanmäktige Vaulund tänkte ingen.

Hände sig nu, att ringen, som Nidad gifvit sin
dotter, gick sönder. Bothvild vågade ej säga det för
någon. Hon förskaffade sig i hemlighet tillfälle att
komma öfver till holmen och bad fången laga ringen. –
Han lofvade att laga den, men bad henne under tiden
draga blåsbälgen. Konungadottern, som liknade sina
föräldrar till sinnet, fast hon var fager utvändigt,
måste beqväma sig dertill. Det ovana arbetet gjorde
henne snart trött och törstig. Vaulund räckte henne
en dryck, som hon tömde; men drycken gjorde mer,
än släckte hennes törst.

Med dryck han henne rusade;
ty bättre han förstod det,
så att i stolen
hon insomnade.
»Nu har jag hämnats
mina sorger.» –


Den konstfärdige smeden hade förfärdigat sig
ett konstverk af en egen art. Det var ett
par vingar. Dessa spände han på sig, lemnande
konungadottern, som grät öfver sin skymf och sin
faders vrede, och hof sig leende upp i luften.

Vaulund stälde sig utanför konungasalen. Drottningen
kände honom, gick in till konungen för att väcka
honom och qvad:

Vak upp, Nidad,
Niara drott! –


Den fege konungen hade ständigt, allt sedan sönernes
död, plågats af onda drömmar. Det onda samvetet
hviskade i hans öra om vedergällning, och huru han än
sökte tänka bort tanken på hämnd af den vanmäktige
fången, sväfvade den dock i drömmarna för honom. Han
svarade drottningen:

Jag vakar alltid,
jag glädjelös somnar,
jag minnes sist
mina döda söner.
Kallt är mig i hufvudet,
kalla äro dina råd.
Det skulle jag nu vilja,
att få med Vaulund tala.


Vaulund trädde inför konungen, och denne frågade:

Säg mig, Vaulund,
Elfvakonung!
hvadab vardt af de friska
söner mina? –


Vaulund svarar härpå:

Först alla eder
skall du mig göra:
vid skeppsbord,
vid sköldens rand,
vid hästens bogar
och vid svärdets egg –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free