Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Alla sprungo upp och iklädde sig sina vapen; men
Rolf sade: »tagen fram den bästa drycken; först skolom
vi göra oss glada och sedan utvisa, hurudana konung
Rolfs kämpar äro; åstundande jag endast, att vårt
beröm och mandom månde länge ihågkommas.» – Detta
blef enligt konungens önskan berättadt för Skuld,
hvartill hon svarade: »fast olik är min broder alla
andra män, och är det stor skada på honom, dock måste
allt skrida till sitt slut.»
Sprang derefter Rolf upp ur sitt högsäte och hastade
ut, och alla hans kämpar med honom, förutom Bodvar,
som ingen såg till, hvilket kom de andra mycket
underligt före. – Emellertid börjades den skarpaste
strid. Konung Rolf ryckte fram med sitt baner och hans
kämpar jemte honom. Rolf var vid det gladaste mod,
som när han brukade sitta i samqväm med sina män,
och högg med bägge händerna, och brynjor sletos och
svärd brötos och hjelmar klöfvos rundt omkring, så
att Hjorvard och Skuld kunde förnimma, huru Skofnung,
Rolfs berömda svärd, bet, och huru det sjöng mot
hufvudskålarna på deras män.
En stor björn gick framför Rolf och hans män,
finnandes alltjemt i striden, der Rolf fans, och fälde
han med sina ramar flere af fienden än Rolfs kämpar
tillsammans. Intet vapen bet på honom, och hvar han
gick fram, bröt han under sig män och hästar.
Vid Hjalte nu ser sig omkring i striden, saknar han
Bodvar och säger: »huru månde det vara, att Bodvar
icke är hos konungen!» – »Far fort i striden, Hjalte,
som du begynt» – svarar konungen – »och förtala icke
Bodvar; någonstädes lärer han vara, der han gagnar oss
mest» Icke dess mindre skyndar Hjalte tillbaka till
borgen, ock finner der Bodvar sittande. Han börjar
då öfverhopa honom med förebråelser för hans
overksamhet, hotande till slut att tända eld på huset,
om icke Bodvar följde honom ut i striden. – Bodvar
satt tyst och lät Hjalte tala till slut, men då reste
han sig upp och andades tungt »Du, Hjalte» – sade han
– »behöfver icke skrämma mig till striden och icke
hafver du gjort konungen så stort gagn härmed, som
du tror; ej heller skulle någon af de andra kämparne
förutom konungen sjelf och du vågat kalla mig till
striden, ty hvem sådant gjort, honom hade jag säkert
dräpit; men nu drager allt till det, som ödet beslutit
hafver, nämligen att intet råd skall duga mera.»
Följde så Bodvar Hjälte i striden. Men som Bodvar
kom ut, försvann björnen, och nu började det luta
till undergång för Rolf och hans män.
Skuld satte sig nu på sin trollstol i ett svart tält
Så länge björnen fans i striden, hade hon nämligen
icke kunnat betjena sig af sina trollkonster. Byttes
det nu om för Rolf och hans män, som när en mörk natt
följer på en klar dag. Ut ur Skulds manskap framkom
en galt, stor som en tre års gammal oxe och grå till
färgen som en varg. Ur hvarje borst flögo pilar, som
fälde Rolfs män, men sjelf kunde ej galten såras. –
Bodvar gick manligen fram i striden, huggande med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
