Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Sagan om Adil och Rolf Krake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter jagten slagtades. Konung Ring igenkände ringen;
likväl var han så förblindad af drottningen, att
han för hvad pris som helst ville rädda henne. –
Men Bodvar sade sig ej vilja taga guld för sin faders
blod, utan skyndade sig till loftet in i drottningens
rum. Så snart han fick ögonen på drottningen,
kastade han en säck öfver hennes hufvud och snörde
till omkring halsen och lät henne så undergå den
grymmaste död.
Var Bodvar då 18 vintrar gammal, och när konung Ring
någon tid derefter dog, tog han riket efter honom.
Sedan nu någon tid lidit fram, stämde Bodvar folket
till ting och förklarade, att han ville fara ur
landet. Men innan han satte detta beslut i verket,
öfvervar han dock först sin moders bröllop med
Ulfsleiter jarl [1], åt hvilken han lemnade riket.
Bodvar red så ensam bort utan guld eller silfver,
blott med sina goda vapen, af hvilka svärdet var det
förnämsta. Han hade ärft det efter sin fader, och
kunde det aldrig dragas ur skidan, utan att blifva en
mans bane. De båda äldre bröderne hade äfven velat ega
detta svärd, men ej kunnat lösrycka det från väggen
i bergkulan, der det blifvit af fadern förvaradt.
Bodvar träffade först på sin färd sin äldste broder,
som hette Elgfrode. Denne var borta, när han inträdde
i hans kula, och när han kom hem, såg han mörkt på
främlingen, som satt der med hatten djupt neddragen
öfver ögonen. Elgfrode försökte skrämma honom dermed,
att han tvänne gånger blottade sitt korta svärd –
hans arf efter fadern – men Bodvar rörde sig ej ur
stället. Tredje gången blottar Elgfrode sitt svärd
och springer fram emot Bodvar. Nu märkte han dock,
att främlingen ej lät sig skrämmas, och ärnade fatta
tag i honom, då Bodvar, som märkte det, sprang upp
och fattade honom under armarna. En häftig brottning
uppstod nu, tills hatten föll af Bodvar. Då igenkände
Elgfrode först sin broder och helsade honom med
glädje.
Elgfrode bad Bodvar dväljas hos honom och dela
hans rikedomar, men Bodvar afslog det, ty han vill
icke dräpa folk för egodelars skull, som Elgfrode
gjorde. – Begaf han sig derför åter på väg, och
Elgfrode följde honom ett stycke, berättande derunder,
huru han skänkt mången lifvet, som ej kunnat försvara
sig, hvaråt Bodvar mycket gladdes. – Slutligen gaf
Elgfrode sin broder det rådet att begifva sig till
konung Rolf i Leidre. [2]Dervid fattade Elgfrode i
honom och skakade honom, sägande: »icke är du ännu,
broder, så stark, som du behöfver.» Han skar sig
så i benet och gaf Bodvar af sitt blod att dricka,
hvarefter han fattade i honom andra gången. Men stod
Bodvar nu så fast på fötterna, att Elgfrode ej fick
honom ur stället. »Nu hafver du krafter nog, broder»
– sade då Elgfrode – »och tror jag, att denna dryck
skall blifva dig till mycken båtnad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
