Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jagten fälda djuret sönderskars med knifvar och kokades. Man har
funnit lerkärl med fot på undra sidan. Dessa voro af bränd lera, ofta
utsirade med ingröpta figurer, och begagnades såväl till fat och
dryckeskäril som till grytor.
Att åtskilliga husdjur icke varit för stenålderns folk, åtminstone
under den senare delen af detta tidskifte, alldeles obekanta, hafva
flera fynd i Västergötlands gånggrifter gifvit vid handen, enär man
i dem funnit ben af nötkreatur, häst, får och svin. Huruvida de äfven,
såsom stenålderns folk i andra trakter af Europa, idkat åkerbruk,
oaktadt ofullkomligheten af sina redskap, är ännu ovisst.
Intet tecken till skriftspråk har man funnit hos dem.
Någon bestämd föreställning om stenåldersfolkets bostäder i vårt
land lemna icke fynden. Antagligen hafva till sådana användts klipphålor,
bristfälligt hopfogade trähyddor eller tält af hudar. Möjligen äro
äfven att såsom bostäder anse åtskilliga minnesmärken, hvilka blifvit
ansedda som för gånggrifter.
Urfolkets byggnader skulle då ha liknat boningsrummen för de
döda, således ha varit gånghus, öfver hvilka en jordhög var uppkastad.
Denna likhet mellan boningshus och grafvar bör ej förefalla oss underlig,
om vi besinna den låga bildningsgraden hos detta folk. Begreppet
om odödlighet fans, men förvirradt och dunkelt. Man trodde att lifvet
efter döden var en fortsättning af lifvet på jorden. Derför sattes den
döde i sin grafkammare, omgifven af de redskap och vapen, som voro
honom nödvändigast. – Det är äfvenledes sannolikt, genom jemförelse
med andra folk af samma bildningsgrad, att de användt mycket mer
både omsorg och möda på sina boningar efter döden än på dem, de
begagnade under lifvet. Derför finner man så få af de senare, eller
har man hittills förbisett dem. – Taket i grafven utgjordes af stora
stenhällar, som hafva trotsat under årtusenden tidens makt. Taket på
boningshusen utgjordes troligen (förhållandet är åtminstone detsamma
ännu hos Grönländaren) af träd, några stockar lagda tvärsöfver, samt
ofvanpå dem ris och qvistar och slutligen den mylla och torf, hvaraf
högen bildades. Dessa tak hafva under tidens lopp förmultnat och
brustit, och stugans sidostenar skjutit upp i dagen öfver högen.
Dessa minnesmärken träffas nästan alltid vid brädden af ett vatten,
vid hafsstranden och i närheten af sådana ställen, der en ström eller
insjö är eller varit. Vi se deraf, hvarest urinvånarne företrädesvis
uppslagit sina bopålar, nämligen der ett fiskrikt vatten och en
villebrådsfull skog lemnat dem medel till uppehälle och kläder, utefter
Sveriges kustland från Bleking ända upp i Norge.
Tidpunkten när eller sättet huru de inkommo i landet kan
naturligtvis icke bestämmas. Som säkert kan antagas, att de funnos här i
landet för minst 3000 år sedan. Att södra Sverige mycket länge varit
deras uppehållsort och varit tätast bebygdt under stenåldern, kan man
sluta af åtskilliga flintvapen. »Man vet» – säger professor Nilsson
– »att då sönderslagen flinta kommer att ligga öppen för luftens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
