Torsdagen den 8 november grydde vintrig och mulen. Redan tidigt, då piparen gick på stadsmuren och lusteligt spelade ur vård, kungjordes under trumpetklang, att ingen borgare fick lämna sitt hus förrän vid nästa trumpetskall. Även stadsportarna höllos stängda, så att ingen slapp ut, varken med pock eller goda ord.
Förgråten vakade mor Metta i sitt fönster vid Stortorget utan att fatta, vad som hänt. Kannan stod färdig med renskt sedan kvällen och väntade, men ingen Klavus hade kommit.
Strax före middagstiden ljöd det andra trumpetskallet. Mitt på torget bildade de uppställda knektarna en vid spetsgård med sina spjut, och det blev svårt att se, vad som tilldrog sig. Mor Metta undrade, om hon hade mist sitt förstånd. Mellan två rader av knektar framleddes biskopar och herrar, som hon alltför väl kände igen, fast de voro böjda och bleka. Endast herr Erik Johansson Vasa hade sin vanliga heta färg. En väpnare sprang fram och viskade något till honom, kanske att han kunde få nåd, ty herr Erik svarade högt och klart: »Mina medbröder äro ärliga herrar, och jag vill i Guds namn dö döden med dem!» Hans svärson, Joakim Brahe, följde honom lika oförfärat och sjöng på en tröstepsalm. Rådmännen Anders KarIsson och Anders Ruth förmanade svenskarna att inte längre låta bedra sig av falska eder, utan resa sig och hämnas ett så rysligt våld. De överröstades av det slammer, som knektarna gjorde med sina vapen, och skaran av livdömda, var så lång, att de sista ännu inte hade hunnit ut genom slottsporten.
Mor Metta ryckte sina barn ur fönstret och höll själv för ögonen, men så kom hon ihåg sin kära husbonde. Återigen började hennes blick att söka honom bland de psalmsjungande fångarna, som gingo med händerna knäppta. Hon såg hur de lämnade ifrån sig sina ringar och guldkedjor och räckte fram huvudet under svärdet. Den första, som knäböjde, var den vithåriga biskop Mats från Strängnäs. Den femte var herr Erik, som ända till det yttersta, behöll det okuvliga Vasasinnet. När det till sist började skymma, föll ett häftigt regn, och mer än åttio halshuggna kroppar lågo då på torget.
Mor Metta tände ett litet vaxljus och vakade under bön till helgonen. Inte heller under de nästa två dygnen kunde hon få tala med någon. Porten måste hållas stängd, ty knekthopar strövade omkring och plundrade, och avrättningarna fortsattes.
Glömsk av både köld och hunger, höll Klavus sig under tiden gömd på slottsvinden. När han slutligen blev hittad under några gamla säckar, var man redan så trött på att mörda, att han fick gå. Blodfärgat regnvatten sipprade utför backarna från Stortorget. Liksom för att inbilla sig själv att han ingenting visste, frågade han, om danskarna hade stuckit upp det stora vinfatet under rådstugan. Men folket svarade, att det var Sveriges ädlaste blod, som nu rann på gatorna. Då brast hans munläsa, och han berättade, hur han hört konungen befalla, att de förnämsta av de fångna fruarna skulle föras bort och inspärras i Blå tornet i Köpenhamn.
Han bultade på porten till sitt hus och ropade sitt namn. Mor Metta kom nedspringande och kastade sig om hans hals, men fast hon hade honom hos sig igen, kunde ingen av dem känna glädje. Minnena förföljde dem, vad de än försökte att tala om. Han kunde inte jollra med sina små som förr, inte sitta på ugnskanten nöjd och tacksam över sitt kära hem. I stället stannade han långa stunder framför en brynja och en urmodig stormhatt, som rostiga hängde på stolpen, och som förr i tiden hade burits av hans far. Klavus var en saktmodig man, men där orättrådigheten härskade, fick ingen frid finnas. Han kramade Mettas händer och lovade att gå i striden, bara en man framträdde, som kunde samla svenskarna.
Ute på torget sletos hundarna om de halvnakna kropparna. Huvudena voro spetsade på pålar. Endast biskop Mats visades den äran, att han fick ha sitt huvud mellan sina fötter. Landets högskog låg där fälld för yxan. Det var de män, som nyss hade härskat och styrt, och vilkas förfäder kämpat bland riddarskarorna kring Karl Knutsson och Magnus Ladulås.
Nästa morgon hopplockades kroppar och huvud i tunnor, som ställdes
på medar och släpades bort av hästar. Herr Stens lik och en liten son
till honom, som dött under belägringen, blevo upptagna ur sin grav på
Gråmunkeholmen och kastade bland de andra liken på ett bål överst på
Södermalm. Det anstod inte kättare att få en hederlig begravning,
sade Trolle. På broar och stränder stod folket och såg, hur rökmolnen
vältrade upp. Speglat i strömmen flammade ända in på natten det
kättarbål utan like i Norden, där urgammal tvedräkt förbrann med
mycket, som varit älskat och stort, men ur vars sken över fjärdar och
höjder därför också en ny dag äntligen skulle gry.
