I ett gavelhus vid Stockholms Stortorg bodde en borgare, som hette Klavus Boye. Han var så stor och bred, att hans kläder drogo fyra gånger så mycket tyg som andras. Det var dyrt, men lyckligtvis var hustrun hans så mycket mindre. Barnen bråddes på henne och voro också små. De sågo ut som två rader äppelkindade dockor, där de nu sutto på hans knän förmiddagen den 4 november år 1520 efter Kristi födelse.
Över allt annat i världen älskade Klavus sina barn och sin hustru Metta. Den lilla silverhåriga gumman var alltid glittrande glad, men i dag var hon det ännu mer. Hon gick och strödde nyhackat enris över solrutorna på golvet och tänkte på, att stadsportarna äntligen hade slagits upp efter den långa belägringen. Hemming Gad och biskop Mats från Strängnäs hade dukat upp så många historier om Kristian Tyranns godhet, och om hur frikostigt han delade ut salt och sill bland bönderna, att stockholmarna till sist fått håg att dagtinga. Fru Kristina Gyllenstierna hade då blivit tvungen att överlämna staden mot många vackra försäkringar och löften, och just nu kröntes han som bäst av Trolle i Storkyrkan.
»För mig må de mäktiga kivas, bäst dem lyster», sade Klavus, »men vi skola väl ändå gå ned bland folket vid kyrktrappan och se på ståten. Vi behöva ingenting frukta, Metta-lill, för jag har aldrig blandat mig i herrarnas fejder.» och så tog han sina fyra små dockbarn och satte de två minsta på axlarna. De andra fingo hålla i kappsnibbarna. Framför honom trippade mor Metta småpratande och modersstolt.
Vägen från slottet till kyrkan var tältad med rött kläde. I den öppna tältgången hade de sista kröningsgästerna redan tågat förbi, och vår goda Klavus trängde sig fram till kyrkdörren. Kristian Tyranns djupa stämma hördes ända ut på trappan. Med tre fingrar på en relikgömma avlade han en ed att styra riket med infödda män och hålla alla vid Sveriges lag och rätt. Sedan gav Trolle honom nattvardsoblaten. Men det var danska herrar, som buro fram kronan, spiran, äpplet och svärdet. När han var krönt, satte han sig på en stol och utdelade riddarslag, men endast åt danska män. »Sverige är med svärd vunnet», ropade en härold, »och ingen svensk kan därför bli delaktig av riddaräran.» Därefter reste sig konungen och stödde armen mot högaltaret. Ett sändebud från hans svåger, kejsar Karl V, framträdde och hängde om hans hals ett band med ett gyllne vädursskinn, omgivet av strålar. Gyllenskinnsorden var ett nytt tecken på Kristians makt, ty med den upptogs han i det burgundiska fursteförbundet.
Med en känsla av bävan tyckte sig alla i den stunden nästan urskilja den fruktade kejsaren, där han blek och med framskjuten haka färdades i sin bärstol på sydländska fjällvägar. Hans välde var så vidsträckt, att solen aldrig gick ned i hans rike, ty när den sjönk bortom de västra gränserna, brann redan morgonrodnaden över de östra.
Stolt att ha en sådan beskyddare, vinkade Kristian Tyrann med silkeshandsken åt borgarna nere vid dörren. Bland sådant småfolk trivdes han bäst. Med ett brett leende i sitt rödbruna skägg satt han gärna vid deras enkla måltider och drack av deras öl Men i dag var det stormännen, som omgåvo honom, och kanske var det därför, som hans ögon blevo så hårda. Och vem kunde veta, om han inte just nu, mitt under de förnämas hyllning, kom ihåg sin Dyveke, lilla duvan, hon som bara hade haft en simpel värdshusidkerska till mor? Ja, henne hade han hållit av, det visste nog folket.
Det var en gång i Bergen i Norge, som han hade träffat henne vid en dans, och sedan hade hon följt honom till hans danska kungastad, och där hade han för hennes skull glömt sin egen drottning. Men nu var hon död, och från den stunden, då hon dog, hade allt gott inom honom förfrusit. Nu var det den gamla Sigbrit, hennes mor, som brukade hålla honom sällskap och viska i hans öra, att några av de mäktigaste i Danmark hade givit förgift åt Dyveke. Sigbrit hade också en släkting, som hette Didrik Slagheck, och som förut hade varit bartskärare, och han var ständigt i konungens närhet och lockade honom med sina dåliga råd till hämnd och grymma straff. Därom visste herrarna ännu bättre besked än folket.
Tänkte konungen nu i dag på sin stackars Dyveke eller prövade han redan, hur pass mycket han behövde hålla av sina löften till de bannlysta svenska kättarna? Som han stod där vid altarhörnet, vände han sig ibland åt sidorna. Räknade han i tankarna, hur många av huvudena omkring honom, som snart skulle ligga avhuggna ute på torget? Eller stred han en sista gång mot de bättre föresatserna från sin ungdom?
Hymnen brusade, och när han skred ned mot dörren, hälsade han alltjämt lika hult på det lägre folket.
Hela tiden låg höstsolen in över sankt Görans beläte och sken på
svärdet, som helgonet lyfte över draken. Skulle det aldrig mer
någonstädes i bygderna vandra fram en man, som var stark nog att fatta
det hämnarsvärdet och på nytt samla bondeskarorna till seger och
befrielse?
