I sundet vid Stäket framgled inte långt därefter ett praktfullt skepp med många svenska herrar och utlänningar ombord. Den förnämsta av främlingarna var den påvliga avlatskrämaren Arcimboldus. Han hade lovat påven och Kristian Tyrann att hjälpa Trolle, men svenskarnas gåvor och förespeglingar hade gjort honom så mjuk, att han i stället nu var på väg till Arboga för att godkänna domen över den avsatta ärkebiskopen. Hopsjunken bland kuddarna satt han hos herr Sten inne i aktertältet och stödde armbågen mot den väldiga kistan med hopsamlade avlatspengar.
Han brydde sig inte om att gå ut på däcket, men när han fick se, att en skara av bönder ännu var samlad på ruinerna av den forna borgen, stack han ut sin krokiga näsa mellan tältgardinerna och befallde något. Ett ögonblick syntes till och med hans smala, mjölvita ansikte och svarta, krusiga hår. En frispråkig och fet munk sprang då fram till relingen och svängde ett kors med sankt Pers bild och nycklar. »Hitåt, beskedliga bondemän!» ropade han uppspelt. »Unga, gamla, låt pengarna skramla till själens frälsning! Helgonen ha, sanna mig, gjort så många överloppsgärningar», avbröt han mäklande, »att påven kan ha råd att förlåta några Upplandsbönder deras uselhet.»
Skeppet drogs utefter stranden för att komma genom det trånga sundet, och bönderna sträckte sig över båtkanten och släppte syndapengarna i Arcimboldus' offerstock. Den låg fastnaglad med kedjor och lås på däcket. En storbonde köpte sig till och med av munken ett fulltryckt pergament. Där stod det att läsa, att påven fritog honom från alla synder och förseelser och försatte honom i samma oskyldighetstillstånd som på hans döpelsedag. Det trodde den enfaldiga bonden, att påven kunde. Han var så lycklig över sin handel, att han ville klättra ombord för att kyssa Arcimboldus på händerna, men sundet var inte långt och skeppet roddes ut på sjön.
Det var redan i december. Änderna höllo riksdag i de bruna vassarna och snattrade om att flytta. Skogen såg naken och frusen ut, sedan de sista gula kläderna hade fallit till marken, och var kvist tycktes darra och huttra. Och ändå lågo Mälarvikarna lika speglande vackra som på en sommarkväll.
Med mjuk och inställsam röst talade Arcimboldus om Rom, där de stora konstnärerna Rafael och Michelangelo smyckade den lärda påvens palats och hälsades som furstar. Det tog djupt i skattkammaren att låta bygga och pryda, och därför hade påven skickat ut Arcimboldus. »Överallt bruka riksherrarna stoppa litet av avlatspengarna i sin ficka», sade Arcimboldus och smuttade på en bägare med uppvärmt vin, »men ni är inte som andra, herr Sten. Ni behåller ingenting för er, utan skänker i stället ur er egen pung. Gläds, gläds! I Rom välva vi nu över Petri grav ett jättetempel, som skall bli hela kristenhetens huvudkyrka. Där skall en marmorros i taket kunna säga: guldbeläggningen på mina blad är guld från det avlägsna och fattiga Sverige.»
Herr Sten satt tyst och tänkte på bymålarna därhemma, som med
penselbunten i fickan småvisslande och gnolande stodo och revo sin
färg. Fast de fingo leva och dö i sina lappade hosor, visste han nog,
att de också kunde bli varma om hjärtat, när de målade upp sina stela
helgon och änglar. Hans blick gick över vattnet, och långt borta på
stränderna ringde det till Ave Maria i de små sockenkyrkorna.
