Vinterdimmorna rullade över det kala Öland, där sand och multnad tång sköljdes av vågorna. Några vassa strån darrade mellan kalkhällarna, men så långt öga såg, spirade varken buske eller träd.
Bredvid ett stenkors stod en ensam flykting och läste i ett brev. »Tre bruka händelserna vara i sagan, och en märkvärdigare saga än Karl Knutssons har du sällan hört någon huskaplan läsa upp under ett gille. Därför har också Karl Knutsson nu blivit konung för tredje gången. Hans nya vän och hövitsman, herr Sten Sture, har ännu fastare händer än du, Jöns Bängtsson, därför att han tillika är en klok och god man. I stället att få mätta ditt hat på kuvade fiender har du förtryckts av de onda andarna inom dig och för deras skull mist gods och biskopsstav. Så går det de hämndgiriga.»
Jöns Bängtsson kramade ihop brevet och krökte en smula på munnen, fast knappt till det leende, som han själv trodde. Dräkten såg fattig och illa medfaren ut, och han virade manteln hårt om armarna, för att inte stormen skulle rycka den ifrån honom. I timmar stod han kvar på stranden för att åtminstone få strida med vind och väder, när han inte längre var stark nog att brottas med människor. Förgrämd och dödssjuk stirrade han västerut över vattnet mot det Sverige, där kvällsskenet glödde över helgonkyrkor och kloster. »Den sol, som jag ville tjäna, börjar dala», mumlade han och stödde tinningen mot stenkorset.
Det kom vinande snö. Inne på fastlandet, där dalkarlar, gästrikbor och upplänningar nyss stritt mot varann under olika anförare, blev det småningom stilla, och kvinnorna hackade enris till påskhelgen. I Stockholm gjorde borgarna sig i ordning att fira den tysta veckan, och svart breddes över altarna.
Karl Knutsson gick då en morgon med Sten Sture på södra bron. Han var en nedbruten man, och råttfängaren, som själv nästan var blind, hade svårt att känna igen honom. Då konungen kom tillräckligt nära för att höra honom, sade gycklaren: »Nu tror jag, att jag snart får följa dig, konung, som du lovade mig den första gången, fast du får en stenhäll och jag bara ett par spadar sand.»
Karl Knutsson teg först, men under återvägen till slottet föllo orden: »Bliv du en vis riksföreståndare, herr Sten! Jag vet, att jag var en snartrött man, när det gällde att behålla något vunnet, men som en nittonårig väpnare, så fort äran vinkade.» Han hade svårt att gå och måste ofta stanna. »Sant, sant, vi ha alla våra brister», svarade herr Sten och stödde honom, »men jag tänker, att du var en äkta svensk riddarkonung.»
Som sådan har också Karl Knutsson sin grav bredvid den stora
riddarkonungen Magnus Ladulås framför altaret i gråmunkarnas kyrka.
