När Magnus var nitton år, red han, som sed var, sin eriksgata rättsols genom landet. Det måste ske vintertiden, då det gick att färdas på isarna.
I Sörmland lågo sjöarna så tätt, att han mellan de avlövade ekdungarna ibland kunde räkna ända till fyra på en gång. Sedan bredde sig nedanför Kolmården en solig slättbygd, och östgötarna kommo ut från sina rika gårdar, stadiga och säkra, och bjödo på välfägnad. De voro nyfikna att få se på hans drottning, den unga Blanka av Namur, som han nyss hade äktat på Bohus' slott.
Hon hade mycket att styra med sina slöjor och knypplingar. Småtärnorna måste oupphörligt ned från hästarna för att hjälpa henne. »Ska ho inte smake på den rare maten?» frågade bondhustrurna och vände sig till Magnus, när de märkte, att hon ännu knappt förstod ett ord av deras språk. »Giv ni mig i hennes ställe», svarade Magnus fridsamt och godmodigt, där han satt på hästen med runda barnkinder. Håret föll ned under kronan i yviga bubblor. Just så ville östgötarna ha sin konung.
Men snart började vägen att brant stiga över Holaveden, och det blåste upp till snöstorm. Månghundraåriga askar bredde sitt grenverk över heliga offerkällor. Nederst vid grenarna hängde kryckor och kors, men högre upp dödade vargar och hökar. Ur en brusten stam framblickade en invuxen, nästan gömd Mariabild, kransad med lingonris, och vita getter stodo uppklättrade på gravkummel och stenrör. Nedanför klyftorna gungade och klingade isflaken på Vättern. På avstånd hördes redan spelet från smålänningarna, som kommo för att möta konungen, anförda av lagmannen i Tiohärad, men det var omöjligt att se dem för snöyran. Snön stack och sved som nålar, och riddarnas fjäderbuskar strökos bakåt över hjälmarna. Men Blanka glömde sina slöjor och slog upp manteln, så att blåsten fritt fick susa om henne. Hon hade ännu så mycken värme kvar i blodet från sitt sydliga hem, att hon inte kunde frysa, fast snön låg som en vit ullmössa på det mörka håret.
Magnus knäppte händerna och bad högt i stormen om kraft att alltid löna ont med gott. Hans häst hade stannat framför en liten offerkyrka, som var rest vid en källa. Det var ett tingsställe. I en kedja hängde vid väggen några svartnade trätavlor, ristade med gamla lagrunor. »De mäktiga ha förglömt, vad hävdvunnen rätt bjuder» sade han till bönderna, när de hunnit fram. »Men jag skall gå till råds med er och lyssna till era önskningar. Och jag skall låta samla de olika, gamla landskapslagarna, så att vi få en lag och ett tungomål.»
Smålänningarna följde honom runt Vättern, och nu mötte västgötarna. »Röer äst tu i suna som e blomst», sade de till drottningen och lovade att riktigt hälsa henne på bröllopsvis. Därmed gingo de upp i klockstaplarna och spelade på klockorna med små stenar, som de höllo i händerna. Det kimmade helt lustigt och glatt i det klarnade vintervädret. Mellan kullarna framlyste med stilla helgd de uråldriga kyrkorna från den äldsta kristna tiden.
Slutligen ljöd från Skara den berömda klockan Cantabona, och alla i konungens följe gjorde korstecknet. När han sedan stod i sin blå mantel i domkyrkan, gav han det löftet: »Till ro för min faders och farbroders själar skall ingen man eller kvinna här längre få vara träl eller kallas så. Såsom Gud frälst oss, har han också frälst trälarna.»
Över den öde Tiveden gick färden till närkingar och västmän, och vid Sagån väntade upplänningarna med sin lagman. Birger Persson från Finnstad låg redan i sin grav i Uppsala, men hans son, herr Israel, var lagman och stod allvarlig vid sitt riddarsvärd. Skinnklädda lapphövdingar hade också infunnit sig från sina avlägsna fjäll. Med den förnäma sirlighet och det egendomligt behagfulla leende, som adlar minsta åtbörd hos detta gamla folk, hälsade de kungaparet.
»Magnus, ditt rike är vidsträckt och fagert», sade drottningen, när hon åter satt i Stockholms slott och vilade sig mot bänkdynorna. »Och ändå har du bara ridit i en liten ring mitt inne i landet», svarade han. »Vårt rike, det räcker från Ladogasjön över Österhavet och Sverige och norska fjällen ända till Västerhavet och från Skånes kust till Ishavet.» Då hon ändå inte kunde fatta, hur stort det var, vinkade han fram en predikarmunk, som hette Asmundus. Munken var en god skidlöpare och stark och oförskräckt, men också mycket lärd. »Du vill, att jag skall beskriva ditt rike, konung», sade Asmundus. »I dag skulle jag inte kunna det, men låt mig få tid på mig. Jag skall följa utefter alla gränsmärken och rågångar och segla utmed alla kuster, ända till dess jag har färdats hela ditt rike runt. Då kommer jag tillbaka hit, och då först kan jag beskriva för din drottning de bygder och obygder, som du har att råda över. Guds fred! Jag beger mig nu åstad.»
Det gick ett år och flera år, men ännu hördes ingenting från Asmundus. »En så mäktig konung som du, Magnus, skall också ha ett strålande hov», sade under tiden drottningen glatt. Hennes veckrika och släpande dräkt böljade om henne som en guldvåg. Magnus kramade förläget nyckeln till sin tomma skattkista, men han kunde inte neka henne något.
Livlig, pratsam och vacker knäböjde hon bredvid honom under mässan och tänkte på sina hermelinskappor och pärlkedjor, medan hon korsade sig. Ibland spratt hon till, när hon bortom ljuslågorna mötte två stränga och varnande ögon. »Fru Birgitta är vred på oss», viskade hon. Men så snart den fromma sången var sjungen, ilade hon bort till Birgitta med ett litet relikskrin eller någon annan gåva. »Livet är så kort, och vi äro unga», stammade hon. »Kära fränka, var inte för sträng mot oss!» Birgitta såg milt på henne och svarade: »Allt vad Folkungarna förbrutit, det kommer Magnus att få sona. Stackars lilla hjärta, lär dig i tid att bära törnet!»
Birgitta var nu gift med Ulv Gudmarsson. Men hon blev allt mer allvarlig, och hovfolket började frukta och hata henne. Då tog hon pilgrimsstaven och vandrade på bergsstigarna till helge Olovs skrin i Nidaros och slutligen till ännu avlägsnare vallfartsorter. Munkar och huspräster berättade om hennes resor för Blanka, som knappt hörde på, där hon trippade omkring på det blomsterströdda golvet och dansade vid harpor och lutor.
När Birgitta kom tillbaka, hade hon ett grovt rep om livet, och tagelskjortan stack upp vid halsen. Gripna av en vördnad, som de inte kunde förklara, kastade sig några av småtärnorna till golvet och kysste fållen på hennes torftiga vadmal. Konungen satt med sina små söner, Erik och Håkan, på vardera knät, men han steg upp och följde henne in i sin bönkammare. »Jag vet, att herr Ulv, din kära husbonde, dukat under för späkning och vedermödor», sade han. »Ja, jag har svept honom i munkkläder, och i Alvastra sover han i frid», svarade hon och tycktes honom mer som en blek och genomskinlig ande än som en människa. »Nu drar jag till Rom, till martyrernas stad, för att få påvens stadfästelse på det kloster, som jag skall bygga i Vadstena. Du är fattig, kung Magnus, men skänk till mitt kloster och bliv ännu fattigare! Själv har jag intet annat att lämna dig i avskedsgåva än mitt förslitna radband, men det kommer snart nätter, då du skall bedja vid det radbandet utan en blund i dina ögon.»
Hon talade länge med honom, varnade, rådde och hotade. En dov beklämning stannade i hans sinne, när hon hade lämnat slottet. Han gick ned med allmosor till tiggarna utanför porten, ödmjukade sig och tvådde deras fötter. Men där omringades han av de mäktiga herrarna, och de sade till honom: »Annorlunda var din far, den dådlystna hertig Erik. Du böjer dig i stoftet inför några tiggare, men mot oss herrar är du ogen. Med dyra penningar köpte du de skånska bygderna av Valdemar Atterdag för att få riket stort. Nu sitter du i gäld, och många av våra fränder, som blevo dina borgesmän, håller han nu i fängelse som gisslan.»
»Min enda önskan är att göra rätt mot alla», svarade Magnus och gick undan. »Han smeker folket», mumlade då riddarna till varann. »Kung Fattiglapp, kung Magnus Smek!»
Kometer och andra järtecken började nu visa sig på himlen. En
unken dimma strök utefter marken, och ur jorden uppsteg en förskämd
lukt från all förruttnelse, som den gömde. Nere på gatorna skrålade
vandrande gycklare nidvisor om påve och präster och allt, som förr
kallats heligt. Unga, vackra anleten blevo gulaktiga och olustiga,
och på tungan kändes en besk smak. Nattetid skjattrade skatorna, och
det betydde död. Helgonskrinen buros under bön kring kyrkorna, och
kloster och helgeandshus kunde inte rymma de sjuka och uthungrade,
utan de lågo i tusenvis på torg och trappstenar.
