Den 8 juli 1319 lågo ännu alla stenarna kvar på sin plats. Den flata kungsstenen var genom inkilade skärvor något höjd över marken. Minnesstenar kvarstodo också från forna val med inhuggna kungabilder, kronor, runor och munkskrift.
Det var en svår dag för maskrosornas fjäderbollar och alla andra ängsblommor, som tusenvis lyste i gräset. Både skinnskor och träskor och hästskor trampade och skrapade, och till sist fanns det knappt minsta strå på ängen, som inte fick spörja, att det den dagen var kungaval. Vid björkdungen bryntes hela oxar på spett, och ölfatet stacks upp, så att de hungriga och törstiga fingo styrka sig.
Äntligen blev det stilla. Birger Persson från Finnstad, upplänningarnas lagman, steg fram. Han var följd av lagmän från rikets andra trakter, och var lagman hade med sig tolv förståndiga bondemän.
»Fritt må envar av er», begynte han, »uppropa den, som han helst vill taga till konung. Därtill är den värdig, som besinnar menige mans bästa och kan försvara rikets ära. Har någon kungason eller kungafrände sådana dygder, må vi väl först tänka på honom. Vem av er minns inte ännu den ridderliga hertig Erik, som dog hungersdöden i fängelset, innan vi hunno befria honom. Här framför mig står hans treåriga son, Magnus. Höj honom över era huvud! På mödernet är han arvboren till Norges rike. Välj honom, och han blir en av de mäktigaste konungarna i våra tider!»
Ett rop av enhälligt bifall skallade över ängen, och Mats Kättilmundsson sprang upp på kungsstenen med den späda gossen på armen. Han höll hans fingrar utbredda över några reliker från helge Eriks skrin. »Det är min heliga ed», lovade han i gossens namn med vitt ljudande stämma, »att jag skall älska Gud, förbli min allmoge trogen, nedtrycka all vrångvisa och skydda de stilla, som i ro och laglydnad vilja leva för sig. Ingen, som ej därtill är villig, skall jag tvinga till härfärd utanför landamäret, och jag skall hålla kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid, hemfrid. Så sant mig Gud hjälpe och helge Erik!»
Lagmännen lyfte då händerna och svuro trohetseden, och herr Mats höjde treåringen över menighetens huvud. Då fanns där inte längre ett torrt öga, ty gossen liknade den sörjda hertigen. Alla ville fram och hylla honom, både språksamma sörmlänningar och långskäggiga smålänningar. Magnus blev skrämd, och började snyfta, men herr Mats tryckte honom till sitt brynjeklädda bröst och strök honom genom lockarna. »Skall du sörja, du lilla», sade han, »du, som är den lyckligaste i Norden.» Då blev Magnus lugnare, ty han var redan van vid slika famntag av stålsmidda riddare.
Så gott herrarna kunde, höllo de det gyllne äpplet i hans ena hand och i den andra det tunga, lutande svärdet. De små fingertottarna räckte knappt halvvägs om fästet.
När hyllningen var över, blev det lekar och lustighet, och flitigt
dracks hertig Eriks minne. Sedan drogo skarorna hemåt. Då ljöd redan
klockringningen från Uppsala, där ärkebiskopen mottog konungen i den
av makt och härlighet strålande kyrkan.
