Birger och hans drottning höllos i fångenskap på Nyköpingshus, men när Erik Menved redde sig att komma dem till hjälp med sina riddare, blevo de frigivna. Ändå rådde det oenighet mellan bröderna, och hertigarna togo ifrån Birger större delen av hans rike. Sedan de i många år hade tvistat med varann, kommo de slutligen överens om, att det nu skulle vara fred och sämja. Drottning Märta bar likväl i tysthet på helt andra drömmar. Hon ville tänka ut någon hämnd, som sent skulle glömmas, och därför skickade hon bud till häxorna på skogen. Trulla-Ho lade då betsel på en kalv och red till Nyköpingshus.
Där blev hon införd i fängelset. I trappan kom drottningen och höll i famnen ett såll, som var fyllt med klutar. Bakom stod Birger med händerna instuckna mellan knäna och tindrade av nyfikenhet. »Är du något till häxa», sade hon, »så skjut trollskott på hertig Erik, att han sjuknar och dör!»
Trulla-Ho gjorde sig då av klutarna en docka, som hon döpte med sand till Erik, och så fick hon sig en båge med alpil. Men när hon skulle skjuta det förgörande trollskottet på dockan, knakade det i bågen. Hon stammade: »Jag kan inte. Förlåt, drottning Märta, jag kan inte. Hertigen är en vigd riddare, och på en sådan biter inte min pil.» Drottningen kastade vred sållet. »Förbli då, där du är, så skall jag väl själv finna bättre råd», sade hon och gick tillbaka upp i slottet med konungen.
Det var många häxor och andra fångar i valvet. Dagen lång stodo de vid gallergrinden och uslade sig och tiggde om en beta bröd, när vakterna gingo förbi. Där fingo de nyheter om det, som hände, och det var inte vanliga ting. Hertig Valdemar, som inte på länge hade sett sina fränder, kom på besök, och när han skulle åstad igen, stod drottningen bredvid hästen och torkade sig i ögonen. »Låt oss glömma allt gammalt groll», halvsnyftade hon. »Stor smärta gör det mig, det skall du säga Erik, att Birger och jag så sällan få träffa honom. Gud må veta, att jag älskar honom som min egen köttsliga broder.»
Valdemar hämtade då Erik, och en tid före jul redo de båda bröderna in genom slottsporten. »Varningar ha inte felats», sade Erik och slog lustigt på svärdet. »Det livar bara riddarhjärtat och ger en präktig törst vid gillet. Låt småfolk sörja!»
Birger kom på trappan med öppna armar och ledde dem vid vardera handen upp i salen. Där intågade festklädda svenner med vin och mjöd och otaliga rätter. Och ljuslågorna kunde inte räknas, och så börjades Nyköpings gästabud vid hornsmatter och trumslag.
»Vem är det, som skrattar?» frågade fångarna varann nere i valvet. »Sällan skrattade någon så mycket och så gott.» Trulla-Ho svarade: »Rösten känner jag igen. Det är drottning Märtas. Hon, som annars har så svårt att le! Jag anar nog, vad konungen i kväll har lagt i mjödet. Den kryddan har han fått av mig.»
När det blev sent, gick hertigarnas folk till sina härbärgen i staden, men deras sadlar och rustningar och vapen lågo kvar i portstugan. Drotseten Brunke kom med nyckelknippan, grym, oförskräckt, befallande, men Birger trogen. Hans kläder pöste, som hade han hängt på sig fyra pälsar, kroknäsan bar han högt, och hjälmen med den vida fjäderbusken åkte ned i nacken. När väl den sista hade vandrat ut, slöt han till porten. »Kung Birger», sade han i detsamma, ty han såg, att en skugga gled förbi utefter muren. »Här strövar du villrådig kring på gården och svalkar pannan, ända tills du glömmer den hämnd, som du tyst svor på nytt vid var klunk mjöd. Slå till i natt! Vid nästa gästabud blir det törhända annars du, som sätts i stock och klove.»
Han stack sin arm under konungens och förde honom med sig upp i slottet. En stund blev det nu stilla. Fångarna trodde, att ingenting mer skulle hända den natten, och började att släpa ihop halmen för att sova.
Då flammade med ens bloss i gången till hertigarnas sovstuga, och korsade svärd rasslade. »Håll upp, broder Valdemar, här hjälper ingen strid!» hördes Erik ropa. Strax efteråt kommo hertigarna i fängelsetrappan, omgivna av vakt, barfota och med bundna händer. De hade kastat över sig sina rockar, men voro annars utan kläder, och bakom dem ropade Birger stirrande: »Minnens I Håtunaleken, minnens I Håtunaleken!»
De stängdes in i ett valv, och när dagen tog till att gry, ditfördes också deras män från härbärgena i staden. Alla, väl tjugu stycken, sattes i rad i en och samma stock. Ute på gården såg det ut som en marknad. Där satt slottsfolket i ring och lottade om deras hästar och rustningar och genomsökte deras säckar. Kung Birger slog händerna samman och ropade som en dåre: »Signe den helge and min drottning! Nu är Sverige mitt!»
Under de följande dagarna viskade Brunke och drottningen många onda råd i hans öra. Slutligen lät han flytta sina bröder till ett ännu dystrare fängelse på bara klippan djupast nere i tornet. Där kedjades de vid muren på vardera sidan om en pöl med förskämt vatten, och när stocken slogs igen om Eriks ben, flög en splinta mot hans öga, så att blodet droppade över kinden och bröstet.
Fångarna vid gallergrinden sågo, hur Birger tågade bort med väpnade skaror, men när han kom tillbaka igen, var det slut med hans lust att skratta. I Stockholm hade borgarna stängt stadens portar mitt framför honom och jagat honom på flykt över norra malmen. Från by till by, från gård till gård flög ryktet om Nyköpings gästabud och hertigarnas pina och nöd. Deras vänner, Mats Kättilmundsson och lagman Birger Persson på Finnstad och andra av landets ädlaste män, samlade beslutsamt västgötar, upplänningar och smålänningar till uppror.
Birger stod på slottsgården med uppdragna axlar och kramade järnhandskarna. Än såg han ned i sanden, än mot skyarna. »Låt sadla hästarna», befallde han osäkert. »Stegeborg har fasta murar och hamn för goda segelskepp, om det till sist går illa. Jag föraktar mina fiender och alla i mitt forna land!»
»Förakt» - Brunke ställde sig framför honom med händerna i sidorna - »det är ett ord för svaga män och slappa läppar. Det brukas mest av den, som skrattas ut och ingenting kan svara. Det är den slagnas ord och aldrig segrarns. Var glad, att jag kan handla med mitt svärd, när vettskrämd du kryper upp på hästen med ditt förakt och flyr i sporrsträck.»
»Han tror mig tveka», mumlade Birger och vände sig bort. Rödflammig gick han till tornet och vred om nyckeln med flerdubbla slag, tills låset var fullstängt. Sedan slungade han den med harmens styrka i ån, som brun och djup strömmade nedanför den branta vallen.
Under gravlik tystnad steg han därefter till häst mellan drottningen och Brunke och skyndade bort med hela sitt hov.
Ännu en tid hörde fångarna, hur hertigarna talade med varann nere i valvet, men så blev det tyst. Det var då full sommar, och upprorshärens vapen blänkte redan på de omliggande bergskullarna. Borghövdingen lät då bryta sönder låset till tornet och hämtade upp hertigarnas avtärda och döda kroppar. De lades på en bår, som täckts med guldtyg. Den ställdes ut framför de belägrande, så att de med egna ögon skulle övertyga sig, att de inte längre hade något att strida för. Var det den stolta hertig Erik, som låg där så åldrad och hopfallen? Skräckslagna trängdes de omkring båren och lovade, att av hela Nyköpingshus skulle det inte bli kvar sten på sten.
Några av männen lyfte båren på sina axlar och buro den till hertigarnas änkor i Stockholm, och där firades på vårfrudagen likbegängelsen i Storkyrkan.
De belägrande inträngde emellertid snart i Nyköpingshus. Harmfyllda bondehopar begynte genast förstörelsen med yxor och spett, och brandröken slog upp. De utsluppna häxorna klättrade omkring på vallarna och kraxade och hiade som kråkor och glador. Spåkunnig och vildögd satt Trulla-Ho på tornkrönet och sjöng:
»Ja, brinn och brinn som strå och bark,
du grå Nyköpingshus!
På nytt din vägg kan muras stark
och kalkas vit och ljus,
men sucka skall det ur din mark
vid nattens storma och flöjelns skri.
Ett hem skall du förbli
för samvetskval och bårar
och sorg och änketårar.»
