Det glödde av rönnbär i skogsdungarna, och det betydde hård vinter. För att slippa att frysa släpade en bonde in ett helt grantimmer i stugan och lade det mot härdkanten. Stocken var så lång, att den räckte ända till tröskeln. Allteftersom toppen kolnade, makade han trädet längre in över glödhögen. På det sättet hade han alltid eld.
Ibland om nätterna, när det var som kallast, hörde han, hur trollen kommo insmygande och stodo och jämrade och gruvade sig. Men så snart de fått tina händer och fötter en smula, klättrade de muntra och glada upp på granstammen. Där kunde de sitta och gränsla sex, åtta stycken, klumpiga och fula, med rynkiga och gamla ansikten. När deras kläder fastnade i kådan, skrattade de, så att målet svek dem.
Det blev allt mörkare vinter, och så kom Lucianatten. Den var så lång, att till och med tuppen försov sig och glömde att gala. Och då somnade alla åtta fulingarna framstupa över stocken. När solen sken in och väckte bonden, sprang han ur sänghalmen och fick fatt i det närmsta trollet. »Nu skall du få, din leda stygging», sade han, skakade trollet, allt vad han orkade, och höll upp det i solstrimman. »Jag vet nog, hur man gör slut på en sådan.»
Som strålen guldfärgade trollet, sprack det med en knall och föll ihop till en påse av brunt skinn. Bonden hängde skinnet på väggen och tyckte, att det kunde bli en bra jaktväska.
Ännu så länge hade trollen varit oförargliga och beskedliga. Men nästa natt stulo de bort hans lilla späda dotter Cicilla och lade i stället dit ett av sina egna trollbarn. Bonden var änkeman. »Vem är du?» frågade han, då han vaknade och fick se en brun unge, som satt i halmen och rev i sitt svarta och toviga hår. »Jag heter Trulla-Ho», svarade bortbytingen och vickade fram till mjölkbunken på sina korta och skeva ben. Armarna voro så långa, att händerna släpade.
Hon åt och drack allt, som hon kom över, men det var bara magen och huvudet, som växte. Bonden kunde aldrig glömma sin vackra och blåögda Cicilla, utan sörjde sig till döds. Trulla-Ho blev då ensam i stugan.
Stigen dit växte snart igen. Inga andra än häxor vågade att gå den, och de hade sina kojor här och var i skogen. Det var underliga gamla ensitterskor, som skydde människors sällskap, men trivdes med Trulla-Ho, och hon lärde åt dem mången hemlig kunskap efter sitt trollvetande.
Ett stycke därifrån stod ännu den stendös, där Ura-Kaipa hade gravsatts för tusentals år sedan. Kring den samlades häxorna en skärtorsdagskväll. I de små offergroparna eller älvkvarnarna på den översta stenen ströko de smör och fett från sina smörjehorn och brände dockor av stickor och traslappar. Lågorna hoppade, och bakom rötterna på ett kullblåst träd satt fullmånen. En häxa, som kände sig förtrollad till en fisk, gapade och slöt oupphörligt munnen utan att tala. Så började hon till sist att blåsa och spela i ett tjuvben, som plockats under galgen. och då rörde sig de andra omkring stenen som en flock av grå vargryggar och sjöngo. Det lät som ett sakta skällande:
»Galgen grönskar, skallen hoppar.
Blodet droppar.
Hanefötter, alerot,
älvablot.
Musulavi, avi, extraborum,
sumulus sumin peccatorum,
ai ain et arri.»
En blek man i guldglittrande dräkt närmade sig mellan buskarna. Hans ögonlock voro röda som av gråt eller sömnlöshet, men han gned sinnesslött händerna och såg sig road och belåtet omkring. Svennerna, som voro med honom, buro bågar och falkar, ty han var på hemvägen från en jaktfärd. De försökte hålla honom tillbaka, men han lät inte hejda sig. »Jag är kung Birger», sade han med ett lyckligt leende mot häxorna. »Märta, min drottning, finge du bara för en enda gång se ett sådant upptåg, skulle du också kunna le!»
»Har din drottning då så svårt att dra på smilbandet?» frågade Trulla-Ho, och dansen stannade av.
Birger blev svårmodig, och ögonen irrade. »Hon är stel här omkring läpparna», viskade han och tryckte fingrarna mot ansiktet. »Har du något medel däremot, häxa?»
»Jag tänker, att hon nog minsann kan få skratta åt en tio gånger galnare häxnatt, om du vill.» Hon räckte honom därmed litet fnas, som hade skavts loss mellan två sammanvuxna träd. »Tvedräkt och syskonhat gömmas i de smulorna», mumlade hon så otydligt och grumligt, att han inte kunde höra det. Litet högre tillade hon: »Strö några nypor härav i mjödet, när du sitter med dina bröder, kung Birger!»
Han knöt in gåvan i mantelsnibben och fortsatte med ett lyckligt
leende sin ödsliga vandring genom den månljusa skogen.
