I Ramundeboda vid Tiveden stod ett urgammalt drotthus, beklätt med skallar av ihjälslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in där vid sin eriksgata. En gång vid midsommartiden genljöd oförmodat det annars dödstysta nästet av säckpipor och trummor.
Glatt gick det till, det kunde man höra. Men så var det också den lättsinniga kung Valdemar, som höll gästabud, och det just när han i stället bort strida. Hans här stod på andra sidan skogen vid Hova, ty hertig Magnus hade gjort uppror mot sin krönta broder och ryckte fram söderifrån med både danska och svenska riddare under sitt baner.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog, och tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som vilsekomna hundar. Där bodde ännu här och var i klyftorna människor, som aldrig blivit döpta och aldrig hört en mässa, utan trodde på hult och högar och hemligt blotade åt källor och stenar. »Vi släppa ingen genom vår skog», sade de och begynte söka efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den allra djupaste vildmarken.
»Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta», sade en gammal ensittare, som hette Hulv Skumble. »Var dag upptäcker jag svarta tjärnar, som jag aldrig fiskat i, myrar, som jag aldrig vetat om, örter, som jag aldrig plockat.»
Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Som han nu letade, kom han in mellan sådana jättefuror, att han aldrig hade drömt om slika träd. Stället tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall på skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor eller flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt någon grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått. Den barriga marken var jämn och slät som ett golv, men i höjden brusade det och dånade i kronorna, som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Det var dock så högt ditupp, att suset föreföll helt avlägset, och nere vid marken var det stilla.
Då han hade fortsatt ett stycke, fick han syn på en källa. Här låg solen in, och här var inte lika ödsligt. Han räckte ned handen för att dricka, men drog den genast tillbaka för den spegelbild, som visade sig över hans skuldra. Häftigt vände han sig om.
Han stod framför guden Ti, som de andras skogsgångarna i mansåldrar letat efter utan att någonsin lyckas hitta. Beständigt hade de likväl sagt varann, att han ännu måste vad finnas kvar på något gömt ställe i sin skog.
Det var en alldeles övermossad stubbe med kornblå, vassa spetsar och omgjordad med ett järnband för att inte falla isär. Ovanför bältet var upptäljd en mun, som såg ut att ha flera rader av sneda och maskfrätta tänder. Det var armpipor av offrade människor, ty Ti var en stridsgud, och armen var människans medfödda vapen. Överallt i barken, som var sönderborrad av gravstickare, sutto Torsviggar, rostiga knivar och avbrutna pilspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan hade myrorna stöttat en hög stack. Och mitt bland förgängelse och vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans skalbagge, med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.
Hulv Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant fynd. Han ropade till de andra, men höll för öronen för att slippa att höra det förfärliga återskallet.
De samlades då kring källan och hängde upp sina kappor till skydd över kvinnorna. »Det ringer i Hova», sade de. »Slaget har begynt, och prästen står framför altaret. Men Valdemar sitter lugnt vid gästabudet i Ramundeboda. Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.»
»I dag är efter alla gamla tecken en av årets lyckodagar», svarade Hulv Skumble. »Men för vem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall giva segern åt de våra, och det är ett människooffer. Men till dig, Ti, säger jag: Du har blivit orkeslös. Ingen har på länge givit dig sitt blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjälpa oss, om du inte, när solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka! Jag skall skänka dig mina ögon. Jag har levat länge nog, och har inte mer någon glädje av dem, bara bitterhet och harm.»
När det blev afton, och blossen voro tända, ryckte han lös ett par Torsviggar, kände på deras kanter och valde ut den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid stubben med händerna på ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans ögon med Torsviggen, uppgav han anden, och när de kastades i källan, sjönko de genast och blevo liggande på botten, stora och klara och utan att blinka för elden.
Då grepos alla, både kvinnor och män, av yrsel och svingade blossen upp mot nymånen, och häst efter häst blev framledd och offrad under besvärjelsesång. Blodet ströks på trädstammarna och flöt åt alla sidor i mossan. Ingen tvekade längre, att inte de gamla växtandarna nu i sankt Hans tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista förtvivlad strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svärd.
Slipdonen framtogos, och skogsgångarna vässade sina yxor. De voro illa rustade, många utan brynja och ingen med stålhuva. Men de visste sedan gammalt, att skogen säkrast försvarades genom att förvirra den inträngande och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt. Hästskallarna, som de också togo huden av, höllo de över sig på stänger. Andra sleto upp sin skjorta och målade ett grinande huvud på bröstet och magen. Sedan kastade de över sig kappan, så att de sågo ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras föräldrars föräldrar lärt av finndvärgarna, som stritt på det sättet, långt innan Ti ännu dyrkades som gud.
Några bondemän kommo springande, barhuvade och tomhänta. »Hertigens folk syns redan ute på myren», ropade de. »Hela Valdemars här är slagen vid Hova! Vi äro förlorade!»
Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken. Uppskrämda fåglar och rävar flydde förbi. En fårskock rusade fram med långa språng, följd av en brun ko, vars skälla pinglade ursinnigt.
Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå, och de bästa skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina yxor. De andra ställde sig med kvinnorna bakom stammarna. Facklorna blevo nedstuckna i marken kring källan i lutande ställning, så att elden skulle falla i vattnet och inte tända barren. Fast inga människor längre kunde upptäckas, förblev skogen därigenom ljus som en upplyst, men tom sal.
Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare med några väpnade män. De tittade sig oroligt om åt alla sidor, men när de sågo de två klara ögonen, som betraktade dem ur källan, togo de sig om huvudet och flydde. Vägvisaren korsade sig och stod kvar ensam. »Gud, min drotten!» stammade han. »Vi äro i Tis skog. Vi äro på de sista hedningarnas hemliga offerställe. Hjälp oss, hjälp oss!»
I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.
De väpnade männen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbärare, men alla stannade skräckslagna och bleknade. De främsta veko baklänges och trampade de andra på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart framför sig i den ljusa skogen, blott inte några människor, och oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar.
Nu framstörtade hela spökhären av hoppande jättehuvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking spikklubbor och spjut.
Men då strök en grå rad av helt och hållet järnklädda män fram vid ena sidan som en rad av ulvar. De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Inga kunde motstå dem. Yxorna slogos ur händerna, pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på en åldring eller halvvuxen, höllo de in sitt vapen och slogo honom på skuldran med orden: »Gack i frid! Jesus Kristus lever.»
Och genast skallade bakom dem under Tiveds-tallarna från hundratals munnar: »Kyrieleis, kyrieleis!»
De ryckte av spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de hotande kvinnorna, vände de svärdsknappen uppåt och böjde huvudet.
Den, som gick främst, var både resligast och en av de skickligaste. Han hade en tarvlig, slät hjälm med en liten mörk springa framför vardera ögat. Hans huggande svärd klöv Ti ända till roten, och de murkna benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna igen, att det var hertigen själv. Bakefter följde hans häst som en trogen hund, utan att han behövde hålla honom i tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och skogsfolket rusade i flykt från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna flydde liksom de själva och kröpo in under stenar och rösen som grävlingar och rävar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
»Ve oss, förlorade», ropade skogsgångarna. »Nu taga riddarna landet. Se, se, det flyger duvor över deras hjälmar!»
Hertigens skara växte beständigt, och riddarna sjöngo omkring det blå Magnusbaneret:
»Kristus, hör dina riddares böner!
Spegla ljuvligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!»
Så snart de hade slutat, fortsattes sången av de eftersta nere vid myren:
»Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Giv oss friden, friden, friden!»
Magnus band av hjälmen, och hans kraftfulla och brunhyade krigardrag blottades. »Till Mora stenar, så att vi få hylla dig som konung!» ropade riddarhären under skallande jubel och slag på sköldarna, ty nu var landet räddat från svaghet och förfall.
Valdemar dog slutligen i fängelse på Nyköpingshus. Magnus och hans lysande riddarhov blev däremot ärat över hela Norden, och han lade nya grundvalar under riket. Sedan blev han kallad Magnus Ladulås, och sagan har velat tyda det namnet så, att han med sina lagar satte skyddande lås för bondens lada.
Fotnot: »Kyrieleis», förkortning av »Kyrie
eleison» (Herre förbarma dig!), var ett glädjerop, som ofta höjdes av
korsfarare och pilgrimer.
