Det var natten till Kristi himmelsfärdsdag, helge torsdag, och dvärgarna öppnade bergadörren. Trollkunniga fiskare svängde rättsols med ekan ut genom vassen och sutto med ett spö i vardera handen. Och krokiga häxkarlar letade på marken, ty där kunde de under den natten plocka guld och silver med blotta händerna.
Utan att akta på deras besvärjelser red helge Erik på stigen med sina kämpar, som sjöngo psalmer. På hans ljuslockiga huvud satt en blå mössa, omsluten av en gyllene pannring med platta stenar, och hans blå mantel hängde ned över svärdet. Framför honom bars en korsfana, som han hade stritt under i Finland, och den ville han nu hänga upp i sin kyrka vid Uppsala högar.
Det var halvljust i skogen, och han märkte, att en liten dvärg i röd toppluva gick bredvid och ledde hästen. Men den fromma konungen slöt ögonen för att inte bli störd i sina böner och flyttade tyst kulorna på radbandet. Först vid den sista kulan såg han upp.
Dvärgen slog till ett elakt skratt, ty han hade fört in honom i berget och försökte att skjuta igen klippdörren bakom honom. Men Erik gjorde korstecknet. Då blev det omöjligt att röra dörren. Kalla droppar föllo ur grottvalvet, och en hop små dråpliga smeder hamrade och bultade omkring en grön eld. Längst borta låg något, som först såg ut som en hög av damm och murket trä. Men så rörde det sig, och en ung flicka reste sig och höjde på sitt dok. Hon hade brunt, runt ansikte och en stenyxa i bältet och var klädd i ludet skinn.
"Främling", framviskade hon sömnaktigt som i en dröm. "Du gjorde nyss hammartecknet, alldeles som Ura-Kaipa, den stora hövdingen, brukade, när han tillbad stenarna. Lever ännu Ura-Kaipa? Har han åldrats? Jag var en av hans trälkvinnor. Se, se, nu ljusnar det för mitt minne. Under mörka natten, under snöstormen blev jag bergtagen."
"Många tusen år måtte ha gått sedan dess", svarade Erik, "ty jag vet mig aldrig ha sett en sådan människa som du."
"För mig har det varit som en enda natt", fortsatte hon med fastare röst. "Men aldrig har jag heller sett ett sådant fnysande vidunder, som du gränslar på. Stig av och sätt dig på mina dunkuddar!" Det var en eländig bädd av mossa och jord, men trollen hade vänt hennes syn, så att allt visade sig olika för henne. "Vilken praktfull boning! Tag ljuset och lys dig omkring", bad hon och såg mot hålans mögliga väggar. Ljuset, som hon räckte honom, var bara en grå stenbit. "Pysslingar små, sätt fram gästabudsmat! Ura-Kaipas trälkvinna längtar att få språka med den obekanta och höra nytt från människorna." De buro då fram ödlor och paddor och sönderfnasat trä och nappade till sig litet under vägen. Men de voro småätna och blevo mätta på en enda nypa.
"Arma bergtagna!" sade Erik. "Släkter ha dött ut, och här har du sovit i grottan. Kom med och se själv, hur det nu står till på jorden!" Han lyfte upp henne framför sig i sadeln och red så ut ur bergasalen. Dvärgarna följde nyfikna bakefter i en lång rad med de tokigaste språng och stannade först i skogsbrynet. De hade småningom blivit hennes vänner, och hon var glad att känna igen deras luvor mellan enarna.
Men nu gjorde hon stora ögon. Ute på slätten vid Fyrisåns mynning låg Östra Aros i dagningen. Där står nu det nya Uppsala. Inga tält eller riskojor funnos där som i Ura-Kaipas skogsläger, utan hela trädstammar voro upplagda på varann till hus. Märkvärdigast var ändå det rödaktiga berget i mitten. »Det är heliga trefaldighetens kyrka», berättade Erik. »Nu kunna människor bygga av stenar, så att de sväva högt uppe i luften utan att falla ned. Men då måste också var liten sten läggas med skicklig beräkning.»
Bara då och då förstod hon några ord av hans tal, ty också språket hade förvandlats. Hon kröp närmare honom, och hans tagelskjorta stack henne genom hans kläder, men hon tyckte, att han redan var som en god far för henne. Ängsligt frågade hon, vad det var, som dånade och sjöng.
»Det är klockorna, som skära luften från troll och förhäxelse.»
Hon vände på huvudet och kunde inte låta bli att storle, när hon såg, hur förskräckta dvärgarna sprungo sin kos igen inåt skogen vid klockljudet. Somliga drumlade omkull framstupa, andra på ryggen. De visste knappt, hur de skulle komma undan nog fort. Och nu gick solen upp.
»Å, det är solen», jublade hon, och hjärtat bultade. »Lika strålande som förr! Lever du än?»
»Ja, det är solen», nickade han och lyfte ned henne ur sadeln. »Vi få stanna här under mässan», fortsatte han till sina män, som redan väntade honom vid kyrkdörren. Där dröjde han en stund för att skipa rätt bland fattiga och rika, som samlades omkring honom. Det gjorde han med en så mild godhet, att de tvistande småningom blevo nöjda. Sedan gingo alla in, utom flickan, som stod kvar utanför tröskeln och misstroget såg upp mot valvet.
»Hur mycket Ura-Kaipa än offrade åt stenarna, kunde han ändå inte förmå dem att sväva i luften», tänkte hon. »Han är en förunderlig man, den nya hövdingen. Inte darrade han nyss för dvärgarna, och nu står han lika lugn under de hängande stenarna.»
Otaliga ljus brunno i kyrkan, och rökelsen doftade. Som hon stod där och tänkte på, hur allt förändrats, allt utom solen och skogen, fick hon se en blänkande krigshär, som närmade sig. Då glömde hon sin fruktan och sprang in mellan kämparna under valvet för att varna den knäböjande konungen.
»Jag anar, att det är mina danska fiender, och att de trakta efter min krona och mitt liv», svarade han lågt utan att resa sig. »Flicka, sätt dig på tröskeln och giv dig till tåls! Den ljuvliga mässan måste jag höra till slut. Vi människor ha småningom fått mycket, som är oss kärare än livet.»
När mässan var sjungen, gick han ut. Striden blev häftig, men kort, och övermannad kastades helge Erik till marken. En av fienderna höjde sitt breda svärd över hans nacke.
»Nu vill jag ändå se, om han inte blir rädd!» snyftade hon till och stirrade undersamt mitt i sin fasa.
Hans ansikte, som förut varit blekt, övergöts av en stark rodnad som inför den högsta lycka. »Mer än jorden och den sol, som nyss rann upp», sade han halvviskande och kysste korset på radbandet, »älskar jag något långt borta, som jag ännu aldrig fått se med mina ögon eller röra vid med mina händer. Och för den kärleken är det mig en ära och en himmelsstund att få dö.»
Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.
Men om aftonen den dagen, då han hade fallit, klappade det på bergaporten. »Låt upp, dvärgar!» bad en darrande stämma. »Allt härute är så nytt och främmande för Ura-Kaipas trälkvinna. Vi passa bättre samman, ni och jag. Dvärgar, dvärgar, nu har det gått så vitt, att människorna låta dräpa sig för något långt borta, som de varken kunna se eller röra vid med sina händer! Var skall det sluta? Hos er vill jag sitta igen i berget och drömma.»
Trädrötter och buskar slingrade sig över bergadörren, och
hundratals år ha ilat som snabba vinterdagar. Vak upp, Ura-Kaipas
trälkvinna, och kom ännu en gång ut och se och förundras! Snart är
det tid.
