»Bernadotte, min gosse, du borde bli skjutskarl», brummade postiljonerna och ställde ifrån sig piskorna. »Snart kan du köra ett istadigt föl lika bra som någon av oss. Se så, spänn nu ifrån! Och tvätta dig så en smula, innan du går hem! Du är ju svart som en tattare.»
Postiljonerna torkade sig om pannan, ty det var i den soliga staden Pau i södra Frankrike, och luften glödde. För att muntra sig en smula visslade de en stump, stoppade sin kritpipa med frän tobak och blåste en rökstråle över gossen, som hoppade ned från kärran och tvärsäkert kastade tömmarna. De hade ingenting emot, att han ibland på odygd hjälpte dem att skjutsa. Fast han var en vildbasare, som ingen rådde på, och redan hade lyckats att få ett ärr i pannan under det krusiga och yviga håret, tyckte de om hans glada humör och vackra utseende. Näsan sköt fram, skarp och krokig, och de mörka ögonen skimrade av eld. Flickorna, som stodo i porten och tittade, voro smått förtjusta i honom nästan allihop.
»Både min far och farfar voro postiljoner», fortsatte en av kuskarna sin betraktelse. »Son skall ärva far sins yrke. Det är bruk så. Min fina herre, det blir nog ändå ingenting för honom att sitta och smälla med piskan. Utan tvätta sig nu han, säger jag, och gå så hem! Men raka vägen. Hans far är advokat, och det blir allt med åren att sätta på sig advokatkappan.»
Det var också föräldrarnas önskan, och modern, som var en allvarlig och rättskaffens kvinna, sparade inte på förmaningar. Men Bernadotte skakade missbelåtet sina svarta lockar.
Hur skulle han någonsin kunna förvärva det lugn, som tarvades för att sitta och plita och skriva och läsa i lagböcker? Då gick han hellre till närmsta danstillställning eller tog ett nappatag med några jämnåriga. »Jag tror, att jag är född till krigsman», brukade han säga en smula storordigt, och när fadern dog, tog han värvning som simpel soldat.
Förnöjd stoppade han värvningspengarna i fickan och drog så åstad till regementet. Som det hövdes en karsk soldat, stod han var morgon och borstade sina stövlar och fejade sina kläder. Om sitt yttre skick var han mån. Det uteslöt ingalunda, att han med förträfflig matlust satte pris på en bit pastej eller stekt kapun hos sin vän kocken i guvernörens kök. En gång, då han var nära att överraskas i köket av guvernören, satte kocken i hast på honom en av sina vita mössor och ett förkläde och ställde honom bland kökspojkarna med en panna vid spisen.
Litet ombyte kunde han minsann ibland också behöva i sin magra vardagskost. Ännu som sergeant hade han knappt femtio öre i sold om dagen. Stolt som en lyckans gunstling kände han sig dock över var liten befordran, och bistra grenadjärer, som prövat många skiften, värderade honom för hans behagliga sätt och hans punktlighet och fasta vilja. Manskapet märkte med tillförsikt, att han i grunden var välmenande och godhjärtad, fast han strängt höll ordning, och en viss glans av något ovanligt omgav den spänstiga och resliga krigaren utan börd och rang.
Han steg i graderna till fältväbel och fanjunkare. En gång begärde han i staden Marseille kvarter hos köpmannen Clary, men den rika storborgaren ville inte mottaga en så oansenlig gäst i sitt hus, utan endast en officer. Därför visade han bort den obekanta mannen av underbefälet, utan aning om att denne redan om åtta år skulle komma tillbaka som general och i ståt och gamman äkta hans egen dotter Desideria.
För att bli officer fordrades den tiden adligt namn. Vad båtade det då för en man av borgerlig härkomst som Bernadotte att äregirigt bygga luftslott! När han om kvällen halvlåg på träbritsen, stödd mot armbågen och omvärvd av tobaksskyar, hörde han äldre vapenbröder berätta om odugliga anförare med lysande namn och om det enväldiga hovet i Versailles utanför Paris.
»Kamrat», sade en veteran och slog honom på skuldran. »Skulle det smaka dig att vara kung? Skall jag berätta för dig om Versailles?»
»Jag är republikan», svarade Bernadotte. »Men låt gå!»
Veteranen satte sig upp och lade armarna i kors.
»När kungen vaknar om förmiddagen», sade han, »stiga två prinsar fram och hjälpa honom att ömsa skjorta. Inga andra få göra det. Så blir hovstaten insläppt och får se på, hur han tvättar sig. Sedan öppnas sängkammardörren för alla snyggt klädda, och då påtager han väst och rock och pudras. Allra sist faller han på knä och läser en bön. Tjänare, broder, vad säger du om att komma så förnämt i kläderna?»
»Gott tålamod behövs det.»
»Bernadotte, tänk, om du hade silkesstrumpor och spatserade i kungens slott!» gentog veteranen. »Hans säng står på några trappsteg innanför ett förgyllt räckverk. Det är annat, du, än att ligga på en bänk. Går någon sedan under dagens timmar genom rummet, ja, då må du veta, att det blir att niga och buga för den tomma bädden alldeles som för ett altare. Gosse, har du sett någon buga för ditt sovtäcke, vad? Men i ett avseende äro de förnäma oss underligt lika. De ha allihop ont om pengar. Vill du tro mig, hela Frankrike är alldeles skuldsatt och utpankat. Och ändå kan ett enda av drottningens örhängen vara värt en hel förmögenhet. Ädelstenar glittrar det på allt, på skospännena, på knapparna, på håret. För en högtidsdräkt vid hovet skulle du kunna köpa dig en ganska prydlig liten lantgård utanför Pau. Det har funnits damer, om också inte av det bästa rykte, som vid sin död haft fyrtifem sidenklänningar i garderoben, fyra hundra linntyg, sextio snörliv och sex tusen näsdukar. Var du vackert nöjd, munsjör, om du har en enda lapp att putsa näsan med!»
Vägen var lång och otillgänglig från folket dit upp till höjderna, och häpna lyddes de unga krigarna till slika berättelser. Munkarna och nunnorna, som tågade förbi på gatorna med sina kors, kunde inte heller längre få deras hjärtan att klappa som förr, ty verklig tro bredde inte längre sitt liv över de andligas alltför jordiska anleten. Överallt talades mot missbruk och överåriga sedvänjor, och ett fruktansvärt uppror begynte att mullra. För var ny dag växte det i styrka. Folket beväpnade sig, under rop på rättvisa och nya lagar, mot sina tuktare, och de flyende ädlingarna bönföllo i utlandet furstarna att skicka sina härar mot den franska oroshärden, som hotade att sprida sin brand åt alla sidor.
Då fäste Bernadotte och hans kamrater med hänförelse om armen den trefärgade bandrosett, som var frihetsvännernas tecken. »Broderskap, jämlikhet, krig mot tyrannerna!» jublade det tusenstämmigt över soldatskarorna, som drogo ut för att möta Frankrikes och den unga frihetens fiender. Nu var det inte längre fråga om börd, utan om duglighet, och världen stod med ens öppen för den tappre. Bernadotte fick sin längtade fullmakt som officer, och tre år därefter red han framför sin brigad som general. Knappt någon besatt en sådan trollmakt över manskapet som han, när han stormade framåt och svingade sabeln över sitt långa, fladdrande hår. Vacklade soldaterna, kunde han med harm mitt i kulregnet slita av sig epåletterna och i ett ljungande tal hota de rädda med, att han inte längre ville anföra dem.
Bekymrad gick under allt detta kung Ludvig i Versailles' salar. Liksom den beskedliga Adolf Fredrik på sin tid var han mer road av en trivsam timme vid sin svarvstol än av att tvista med sina ministrar. I en liten park, som omhägnades av murar, lekte och dansade hovdamerna, klädda till bondflickor. Marie Antoinette, den smärta och vackra drottningen, ledde små lamm i silkesband eller bar foder till snövita kor med silverskällor. Mellan sällsynta träd framblickade ett tempel, och torvtäckta herdehyddor speglade sig i ett stilla vatten. Det fanns där både mjölkkammare och bås och en kvarn, men allt var byggt på lek. När Marie Antoinette tröttnade på leken, skänkte hon hyddorna till bostäder åt fattiga.
I hennes förtrognaste ring satt ofta en ung svensk greve, som hette Axel von Fersen. De voro årsbarn, och hon intogs av hans ädla sätt och vackra yttre. Hon var ömsint och vek, men också stolt och stridslysten, och han visste, att hon därför var hatad av folket. Båda älskade förfinade seder, och med sorg talade de efter sitt sinne om den tid, som nu var kommen. När de voro skilda, växlade de brev, och han gömde dem som sitt livs dyrbaraste reliker. Hon blev det skönaste och största för alla hans tankar och drömmar.
En oktobermorgon väcktes slottet av vilt larm och av skott i trapporna, och i blotta linnet måste Marie Antoinette fly ur sin säng. När Fersen såg från fönstren över borggården, var den fylld av ursinniga upprorshopar. Utsvultna kvinnor hade rustat sig med kvastskaft och pikar, trasigt klädda karlar svängde sina knivar, och mängden böljade som ett tjutande hav. Från det ögonblicket greps den svenska ädlingen av en oövervinnelig avsky för pöbelns råa händer, och han lovade sig att aldrig svika den kvinna, som han så hängivet beundrade, och som nu i hämndens och förföljelsens dagar fick ett nytt skimmer om sitt högburna huvud. Inför hans ögon tvangs hon att med sin vankelmodiga gemål och sina små barn stiga upp i en vagn och följa folkhopen tillbaka till Paris.
Där fanns det snart heller ingen säkerhet, och Marie Antoinette, som alltid var den rådiga, uppgjorde med sin vän Fersen slutligen en hemlig plan till flykt. En afton fram mot midnatt begåvo sig de kungliga genom en lönndörr ut på de tomma och tysta gatorna. Själv hade konungen styrt ut sig till kammartjänare, något som passade gott samman med hans fryntliga utseende, och drottningen till en enkel kammarfru. De kungliga barnen voro också med, och deras guvernant föreställde en resande ryska, som hade de andra till följe.
Efter en stunds vandring i små, spridda grupper möttes de vid en fyrsitsig åkardroska, och på bocken satt Fersen med tömmarna i handen, utklädd till kusk. Allt skulle nog ha gått väl, om inte den gamla vanan att tänka på bekvämIighet och spela stor mitt i faran hade blivit deras olycka. Fersen hade nämligen enkom för resan låtit förfärdiga en jättestor vagn, som, förspänd med sex hästar, väntade dem utanför tullporten. Där stego de upp, när de hade åkt dit i droskan, och efter ett par timmars färd kysste Fersen drottningens smala och vita hand till farväl och skyndade bort mot Belgien med brev från konungen.
I Paris blev det uppståndelse, när folket nästa dag fick höra om flykten. Men den märkvärdiga vagnen hade överallt väckt nyfiken undran och lämnat ovanliga hjulspår i den leriga vägen. Till råga på olyckan brast ena vagnsaxeln under den svåra tyngden, och det gick om en lång stund, innan den kunde lagas. Hur det så slutade, blev konungen igenkänd och gripen och med de sina återförd till Paris.
Ännu en gång lyckades det Fersen att förklädd besöka drottningen och hennes make och sedan åter smyga sig bort från den skräckfyllda staden. Där skriade nu packet efter mord och avrättningar, och blod droppade hela dagarna från den uppresta schavotten. Fångarna försökte i fängelserna som äkta fransmän att slå bort de dystra tankarna med lek och dans och små maskeradtillställningar, men när dagen grydde, måste de dömda stiga upp på bödelskärran. Också konungen blev utförd på torget och halshuggen.
Blek av sinnesrörelse, erfor Fersen av nykomna flyktingar, att Marie Antoinette hade skickats till ett hårt fängelse, där hon satt omgiven av vaktknektar, som drucko och spelade kort och hånade henne med sina grova kvickheter. Och därifrån ledde även för henne vägen slutligen till bilan.
Natt och dag såg han i sina tankar hennes blodiga huvud, som lyftes i det vitnade håret av bödeln och hölls upp för mängden. Den hemska synen förföljde honom, och det blev tomt och kallt i hans hjärta, sedan hon inte längre fanns ibland de levande. Sorgen gjorde honom sjuk, så att han åldrades i förtid och blev sig alldeles olik. Också hans sätt förändrades och blev avmätt och högdraget. Han var en riddersman av gamla stammen, och när han såg de lurviga sällar, som skrålade omkring bödelskärrorna och till sist styrde hela Paris, förstod han inte den tid, i vilken han levde.
De andra förnäma flyktingarna lyfte ena stunden handen och lovade skoningslös hämnd. Den nästa vaknade mitt i olyckan deras parisiska munterhet, och när de stego in i salongerna och bugade, sträckte de gycklande fram huvudet liksom under väntan på ett hugg av en bila. Det blev till och med modernt bland dem att bära klädsamma kostymer, som påminde om de livdömdas. Med köld sågo de ned på de många uppkomlingar, som plötsligt hade trätt fram till största ära och makt.
Bernadottes rykte flög med åren emellertid vida omkring och berättade inte blott om hans fältherresnille, utan också om hans skonsamhet och rättrådighet mot fiender. Men han var inte ensam om berömmelse. En rad av begåvade män med ringa namn tjänade sig hastigt upp i graderna liksom han, och Europa genljöd av beundran för deras bragder, men också av bävan för de nya vindar, som virvlade i deras spår och skakade det gamla i sina grundvalar. Mest hatad och mest förgudad blev Napoleon Bonaparte, en fattig adelsman, som med hjälp av sitt segerrika krigarsvärd gjorde sig till fransmännens anförare och mer och mer kuvade världen under sin vilja.
Till honom skickades nu Fersen som svenskt sändebud, och i en skön
kaross, förspänd med sex hästar och med guldsmidda lakejer på
vagnsstegen, begav han sig till det slott, där den fruktade
tillfälligtvis hade sin bostad. Här fick han nu beskåda några av de
namnkunniga generaler, om vilka han hört så många krigssägner, och
bugande förde de in honom till Bonaparte. Det var en blek ung man, som
starkt doftade eau-de-cologne, men kallt betraktade honom med
befallande och genomborrande ögon. Fersens aristokratiska later
misshagade honom, och Sverige var inte längre den stormakt som
fordom. Det var inte längre Breitenfelds Gustav Adolf, som där förde
spiran, utan den fjärde Gustav Adolf, som ingen rätt tog på allvar.
Bonaparte räckte Fersen sin lilla välformade hand och bjöd honom att
sitta, men talade kort och kärvt, och slutligen reste han sig häftigt
och lämnade rummet. Och, i sanning, mot underliga öden ställde han
sina steg, ty några år därefter satte han den franska kejsarkronan på
sitt huvud.
