Under storväldets dagar levde i Uppsala en mäkta lärd professor, som hette Olov Rudbeck. Med häftig hjärtklappning motsåg på den tiden var nykomling den hårdhänta lek, som väntade honom, då han skulle upptagas i studenternas krets. Det båtade till ingenting, att Rudbeck, då han först anlände som ung student, försökte att se kavat ut i sin svarta klädesrock med blanka knappar och värja i gehäng. Utan nåd blev han gripen och ingniden över hela ansiktet med sot. Sedan kläddes han ut i svart kappa och en mask med åsneöron, horn och svinbetar, som det var gammal sed. För att övertygas om sin egen dumhet och okunnighet fick han därefter på knä besvara en mängd stolliga kuggfrågor. Allt under sång och dans fattades han slutligen om halsen och skakades, till dess svinbetarna föllo ur munnen. Då avsågades hornen och åsneöronen, sinnebilderna av hans medfödda drumlighet, salt lades på tungan, och hjässan övergöts med vin. Och därmed utropades han så under dundrande trumslag till fri student.
Länge fick Rudbeck dock pröva, att inte heller en student alltid vandrade sina första steg på rosor. Han hade sitt huvud för sig och brann av vetgirig trängtan att få utforska människokroppens inre. Därför måste han ställa sig att skära och karva i lik. Detta kallades likrevarekonst. Ett sådant göra ansågs ganska föraktligt, ty ingen förstod ännu fullt, hur mycket som därigenom kunde upptäckas. Det fanns nog en lärare, som skulle undervisa också i det ämnet, men han satt hellre bakom hemlighetsfullt stängda fönsterluckor och stirrade på de små blå lågor, som dansade över ugnen i hans laboratorium. Där grubblade han natt och dag på att uppfinna något, som brukade kallas de vises sten. Med den stenen tänkte han sedan förvandla silver till guld och göra guldet så flytande, att det kunde drickas av människorna till hälsa och evig ungdom. Inte heller akademiens apotekare kände någon rätt lust att hälsa på bland liken. Med glasögon på näsan satt han bitti och sent och ritade upp gåtfulla tecken och försökte att räkna ut, vilken dag som yttersta domen skulle komma.
Så såg det då ut i Uppsala. Rastlöst arbetade emellertid den begåvade unga studenten Rudbeckius med sin sax och sin kniv. Därunder gjorde han så märkvärdiga rön i blodomloppets dittills förborgade egendomligheter, att en vacker dag infann sig drottning Kristina vid likbordet med sitt hov för att höra honom föreläsa. Livlig, behaglig och vältalig stod han där med sin ännu smärta kämpagestalt framför den snillrika landsmodern och beskrev sina upptäckter. Från den stunden var hans lycka gjord, och småningom med åren blev han den andliga hövdingen bland de lärda.
Han anlade en botanisk trädgård med sällsynta blommor, fast i början knappt mer än ett par tre studenter kunde förmås att syssla med örtkunskap. Kamraterna skrattade åt dem och kallade dem gräsläsare. Han avtecknade runstenar och byggde mekaniska verkstäder. Han förfärdigade modeller till båtar, som gingo med hjul. Han anförde studenternas sång och lärde dem spela på instrument och övade dem att rida och sköta fäktvärjan. När hans blick så gick över slätten till ättehögarna vid Gamla Uppsala, uppfylldes han av sällsamma tankar. Grekerna hade diktat en saga om ett underland, som fordom skulle ha blomstrat långt fjärran ute i havet, och som de kallade Atlantis. Utan tvekan slog han ned på den gissningen, att de därmed måste ha menat det avlägsna Svitjod, de rättrådiga hjältarnas boning, där luften var frisk och skogen fylld av villebråd. Det var urhemmet, och därifrån hade folken utvandrat. Han undersökte svartmyllan på ättehögarna och trodde sig finna, att de voro äldre än syndafloden. Uppland, var det inte samma namn som Atland? Nordens söner, påstod han, hade uppfört de grekiska skaldernas forna Troja och redan före Abraham utvandrat till Egypten. Det hundraportade egyptiska Tebe hade från början helt svenskt hetat Tä-by, ty tä betydde på svenskt allmogemål grind eller dörr. Han genomforskade de gamlas skrifter och menade sig överallt hitta bevis. Vinet, som talades om i grekernas saga, var mjöd och vinbärssaft, elefanterna voro älgar. Hela sin vidunderligt storvulna dröm samlade han i ett jätteverk, som blev kallat Atlantikan, och de smickrade och hänryckta svenskarna förvarade den på sitt bord bredvid bibeln.
Innan han ännu hade hunnit låta trycka fortsättningen på sitt verk, väcktes Uppsala en vårnatt av larmtrummor och klämtslag. En rasande vådeld jagade slutligen lågorna ända fram mot Gustavianum, den byggnad, som gömde universitetets bokskatter. Grånad men obruten, steg den gamla Rudbeck då upp i gnistregnet på det rykande spåntaket och ledde med befallande stämma folket vid sprutorna. Fåfängt ropade man, att hans eget hus hade nåtts av elden. Utan att vika stod han kvar, ända till dess att Gustavianum och domkyrkan voro räddade. På hans tomt virvlade då askan av hans tryckta skrifter och lämnade åt sena tider att eftersinna, om det kanske ändå gömdes en halv sanning i hans saga om det nordiska urhemmet.
Den vittfrejdade och stora lärdomshövdingen hade redan en mansålder legat i sin grav, när Linnæus nu med ränseln på ryggen kom vandrande till Uppsala. Han tryckte fast hatten och såg sig om över slätten, där molnväggen stod gul och tung, och en brakande ljungeld lyste över ättehögarna. Det var i en sådan gammal bygd, som under karolinernas krigsdagar Atlantikan kunde diktas, men nu låg den sagan förgäten. Mildare tider hade grytt, och nykomlingen behövde inte längre knäböja i åsnemask. Men på gatorna böljade ungdomslivet lika glättigt som förr, och nya förhoppningar knoppades och spirade. Den fattiga studenten från Stenbrohult fick ändå många prövostunder. Ofta kröp han svulten till kojs. När han vaknade mitt i natten, skrek magen, fast han nyss hade drömt ljuvligen om ölsupa och blötta gäddor. Då tog han på sig de slitna kläderna och skyndade ut för att gå bort den värsta hungern. Här och där klingade en ruta, när några muntra nattsuddare ställde till krakel.
»Halt, skinnbracka!» ropade de till honom, i tro att det var någon hemvandrande borgare, och värjorna drogos.
Men när de då fingo se, att det var en studiosus liksom de, och kände igen honom, ryckte de på axlarna och brummade:
»God morgon, gräsläsare! Skall du nu ut och plocka örter igen alldeles som kvacksalvare och gamla gummor?»
Det var också hans nöjsammaste sysselsättning att samla örter. Förvånad såg en av stadens lärda fäder, hur den luddslitna studenten en aprildag stod i Rudbecks förfallna och ödsliga botaniska trädgård och på det noggrannaste examinerade blomma efter blomma. Efter att en stund ha förhört honom i botanik tog han honom med sig hem. Och nu grydde lyckligare dagar för den kunskapstörstande ynglingen. Snart hade han hundratals åhörare omkring sig, när han gick framåt genom trädgårdsgångarna och yr och frisk som ett solskensväder föreläste om blommornas fortplantning och liv.
Han var ingen svensk mångfrestare, som på måfå trevade hit och dit, utan han fördjupade sig kärleksfullt i det, som låg hans sinne närmast. Därför blev han också segerrikare än de flesta. Det blev en fullkomlig upptäcktsfärd, när han slutligen strövade ända till de lapska snöfjällen och antecknade allt, vad han iakttog, även det minsta, som hade tyckts andra betydelselöst. I Holland utgav han slutligen sina lärda verk, som bröto nya vägar genom naturens vildmark. Men ännu hände det emellanåt i skämtsamma stunder, att han inför sina utländska vänner drog på sig sina ludna lappkläder och slog på sin lapptrumma. Varken guld och berömmelse eller de holländska blomsterlökarna, som från fälten doftade ända in i rummen, kunde heller förmå honom att stanna. Hemåt måste han för att hålla bröllop med sin käresta och fortsätta sina strövtåg under granar och björkar.
I skogsdungarna vid Uppsalaslättens bryn skallade tidigt om vårmorgnarna valthorn och trumma. Det var ungdomen, som med blommor i hattarna och Linnæus och fanan i spetsen drog ut i bygderna för att botanisera. Sällan felades det heller äldre lärjungar från alla Europas hörn och solbrynta män, som återvänt från avlägsna forskningsfärder. Vid sin gård, Hammarby, hade han byggt sig ett museum åt sina samlingar, och där lägrade sig sedan om kvällen hans vänner och förtrogna utanför i gröngräset. Klädd i kort, röd nattrock och grön mössa och med sin långa pipa i handen, stod han så i den uppslagna dörren och talade för dem om sina blomster och stenar eller om luftens glittrande insekter. Det blev oförgätliga stunder av ljus och ödmjuk andakt, och hans egna ord fladdrade omkring i uppsluppen yra och kvickhet som guldvingade bin och sländor.
Han var inte nöjd, om han inte såg, att alla voro riktigt glada. Surrade nyckelharpan från någon av logarna i närheten, gick han gärna dit för att se på dansen eller själv taga sig en polska, och det ännu när hans hår var vitt.
Han hette nu inte längre Linnæus, utan hade adlats till von Linné.
Men i sitt vapen satte han varken en örn eller ett blodgirigt lejon,
varken ett svärd eller en kanon, som andra hade brukat. Ägget var
begynnelsen till allt, och Karl von Linné satte i sin sköld helt
enkelt ett ägg. Det blev blomsterkonungens vapenmärke i den nya,
fredliga uppblomstringen.
