Så snart Karl den tolvte hade stupat, höllo herrarna rannsakning med Görtz och dömde honom till döden.
På galgbacken utanför Stockholm stannade då en gång i vinterskymningen en man utanför bödelns stuga och knackade på fönstret. När ingen svarade, vände han sig om och lyddes inåt staden med handen vid örat. Därefter gick han ett stycke framåt mot skogsbrynet, där Görtzens utländska betjänter stodo och väntade med sina spadar.
»God afton, kamrater!» sade han. »Det är bara Duval, köksmästarn. Tag fram lyktan utan fruktan. Mästerman är borta. Alla människor äro nu församlade inne i Stockholm för att beskåda hans majestäts liktåg.»
Den ena av betjänterna tog fram en tänd lykta under kappan, och det hemlighetsfulla arbetet begynte. Spadarna rasslade i den sandiga myllan. Med raska tag öppnade de sin husbondes grav i galgbackens föraktade jord och lyfte locket från kistan. Där låg på ännu grönskande granris ett lik i svart sammetsklädsel med det avhuggna huvudet mellan fötterna.
Duval skakade den knutna handen mot staden och mumlade mellan tänderna: »Ni hämndgiriga svenskar! Så är då detta de jordiska lämningarna av den stolta baron Görtz, vår nådiga husbonde! Men minns, minns, som en filosof och riddersman gick han till stupstocken och ryckte på axlarna åt er blodsdom! Verktyget slogo ni sönder, men konungen, som höll det i sin hand, honom föra ni i detta nu under sammetshimmel till det sista vilorummet. Mena ni, att hans sömn blir lugn?»
»Nu börjar begravningsringningen», sade betjänterna och hotade med spadarna mot staden, där lyseldarnas sken redan färgade natthimmelen. »Hör, hur fåfängt klockorna nedkalla frid!»
Duval svarade:
»Frid kunna de icke nedkalla över en grav, där människorna ännu strida. l går afton förklädde jag mig till dräng och gick in på en krog och sade till folket: Kasta i morgon sten på bårtäcket! Stå icke era blodiga sår ännu vidöppna? Förde han icke värjan mot sina egna undersåtar? Ropa över liksläden den folkförtryckarens rätta namn: Kung Hjärtlös, Kung Gudsfrestare, Kung Dåre!»
»Och vad svar fick köksmästarn?»
»Hatar du då honom? svarade männen. Vad skulle jag väl därtill säga, jag utländare? Är det icke undret med den försten, att ingen kan hata honom? Två förbittrade människor kunna icke mötas och tadla honom, utan att de begynna tvivla på sina egna ord, när de åtskiljas, och nästa gång de träffas, tala de om honom med blottade huvud. Äro då vi själva dårarna? Tusentals människor stå i afton tysta utefter gatorna, men där finns icke en, som hatar honom. Vid första hotande ord skulle de samla sig om liksläden och försvara den utan att själva rätt kunna säga varför. Ser ni, kamrater, ibland lägga vi en människa på den ena vågskålen och all vår klokenskap på den andra, men ändå märka vi, att vågen står lika stilla. Vet ni, vad det betyder? Det betyder, att hos den människan finns en droppe av den eviga rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än guld och bly, och vi ha inga vikter att väga den med. Må vi till järnlod omstöpa allt, vad vi mena, allt den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes panna - och vågen rör sig icke. Jag talade om bårtäcket. Skulle jag väl själv nännas att kasta en sten på det bårtäcket? Vad jag hatar, det är ödets hårdhet mot min egen stackars husbonde.»
Betjänterna avlyfte nu hattarna och började snyfta.
»Vår stackars olyckliga husbonde! Vem skall väl ringa i en klocka för hans själ?»
»Go' bröder, det är ett ömkligt skådespel, när skepparen dör, och alla råttorna springa fram och gnaga på ljusan dag. Vi skola nu gömma vår husbondes jordiska lämningar i en kappsäck och på så sätt lönnligt föra dem med oss ur landet. I nödfall få vi skära av benen vid knät. Sedan begrava vi honom i hans fäders grift och tvätta hans ansikte och lägga ordnarna på bröstet. Då skall det också finnas någon barmhärtig hand, som honom ringer i de arma syndarnas klocka.»
Medan Görtzens betjänter på galgbacken gräto vid sina spadar, låg den stupade konungen mellan vaxljusen på Karlbergs kungsgård. Alldeles som den ringaste bland knektar låg han i en snygg vit skjorta av grövre slissing, men om hjässan och det grå håret satt en lagerkrans. Leendet hade ännu i döden stelnat på hans mun, så att tänderna voro något synliga.
Ett hyende med kryddor lades över ansiktet, och när kistan blivit tillsluten, bars hon av tolv väderbitna överstar utför trappan och sattes på den svartklädda släden under en himmel av kronsammet. Till höger vid huvudet gick Gierta, och trettio mörka och allvarliga drabanter omgåvo släden med dragna bardisaner. Tätt bredvid bland hovtjänarnas svarta långkappor ledsagade ännu den gamla Hultman sin herre, såsom han följt honom över Ukrajnas snö och Poltavas askfält. Det syntes honom, att allt, som i världen var heligt och stort, hade fått sin bane, och när nattblåsten brusade i de avlövade lindarna, mindes han stunder, då han utanför den stängda kammardörren hade hört konungen läsa sin aftonbön som barn. Det skymde för hans blick, men överst på bårtäcket igenkände han den riksens krona, som han förr alltid bland de av ler och blod fläckade soldatrockarna tyckte svävade i luften över konungens huvud.
När liktåget gick genom Karlbergsgrinden, hade redan alla lyseldarna utefter Drottninggatan och broarna ända fram till Riddarholmen blivit tända, men februarinatten ruvade stjärnlös och molnig över staden. En av drabanterna hade den föregående dagen spisat hos riksrådet Tessin och hört många missnöjda viskningar. Oroligt spejade han över åskådarna.
»De stå tysta», tänkte han. »Det måste så vara. Det är en olycklig vi föra till graven, en av Gud och människor övergiven ensling - en hjälte!»
Eldskenet lyste på människorna i fönstren och på kyrktornen, där ringarna böjde sig fram ur de öppna luckorna. Steg för steg rörde sig tåget framåt vid pukornas och de förstämda trummornas muller, och liksläden vaggade i snön. Under Norrbro skummade Strömmens svarta vatten, där gyttjan täckte sjunkna ökstockar och koggar. På Riddarholmens kyrkogård, där landets hövitsmän i de gamla dagar betalat femtio lödiga mark för att få sin gravstad under hällarna, paraderade det nyuppsatta livgardet. Mellan var sjunde man var ett mörkt tomrum med en lyseld, liksom hade där brunnit ett ljus för de stupade och försvunna. Folket viskade därom, men ödmjukt och sakta. Ingen grät, och ingen hotade. Alla de svenske anade, att årtusen skulle stirra tillbaka på den aftonen. De kände, att de nu gravsatte hälften av sitt eget väsen.
Den underliga kyrkan, kring vilken var tid byggt sina olika tempel åt avsomnade stormän, lyste som frid julotta, och från tornet ljöd den malm, som tillförene svävat ovan den översta skyttegången i slottstornet Tre kronor.
Det tycktes icke längre drabanten, att han följde en övergiven ensling till graven. Han skönjde, att när hjälten låg fallen, och tvekampen var ändad, då lyfte honom de på sina armar, som hårdast lidit under hans ståndaktighet.
När han steg in genom kyrkporten, bländades han av de fem hundra vaxljus, som, burna av förgyllda bilder, brunno i pyramid i högkoret. Han mindes icke längre, att det var en begravningshögtid. Han menade, att musiken spelade julsången, att det var julotta, att det var midvintermorgonens fest för hemmet, för landet, för de döda eller frånvarande anförvanterna. Han tänkte på de stupade, på de i Sibirien fångna och på allt det, som varit.
På en svart tavla till höger beskrevos i guldbokstäver de nio år, då lyckan beledsagade de svenske, men på tavlan till vänster lästes om de nio år, då lyckan beständigt vek undan.
Där församlades nu de sista efterlevande krigarna.
Hovmännen ordnade sig vid de vårdar bakom ljus. templet, där Magnus Ladulås och Karl Knutsson orörliga lågo med sina stenspiror. Hör slamret av riddarkedjor och muntert tornej, hör, vassens sorgsna sus vid Fågelvik!
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!
Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låga. På den sidan koret, där den stormäktiga Bo Jonsson Grip i det grå fordom hade nedhuggit en riddare vid själva altaret, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!
Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas hillebarder mot det golv, under vilket sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Hell himladrottningen! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i skyn!
Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den häll, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står kung Erik, dåren, vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar.
Vaxljusens vita sken lyste över de mörknade, de nästan svarta krigaransiktena, och ovan i valvet varslades i det brustna murbruket röda streck som av gisselslag på människohud. Det var en gammal munkskrift, en självhotelse, en dom, inärrad på de svenskes panna: Sex hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges olyckor: egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. De sista orden lyste blodröda, endast orden om föraktet för lagarna hade bleknat och voro nära nog utplånade. Vad, skulle månne en dag alla orden stå utslätade?
Mellan de svarta sorgtapeterna banade sig ljusskenet in till de uppsatta fanorna och släktvapnen, till Oxenstiernska sköldens eldröda horn och Lewenhauptarnas blå lejon. Då lyddes de döda till flöjterna och pukslagen. Torstensson mindes, när han med fältkartan satt på sin hår, och Banér när han red utefter fronten med sin brud, ett barn, som inför så många mäns blickar skrämt såg ned på sadelknappen. Och höljd i det svepe av guldtyg, som kvinnohänder, våta av otröstliga tårar, sista gången lagt till rätta, låg deras konung med slutna ögon, och i psalmerna hörde han milda sommarvindars sus över lagerskogar. Alla förstodo de, att i natt nedsteg åter en svensk förste till deras boningar.
l mörkret utanför kyrkan, där bland det tysta folket räntmästare Råfelt kringkastade de med nöd åstadkomna minnespengarna, dundrade Cronstedts fältstycken, och krutröken inträngde genom fönstren.
Så var då nu den karolinska hjältesagan lyktad, och vart sinne kände en tomhet, som intet mäktade fylla. Utanför dörrarna tände redan betjänterna sina facklor för att lysa hovet hem till kungshuset.
Nu tystnade orgeln och flöjterna och pukorna. Det blev så tyst, att minsta rassel av ett vapen förnams. Med sträva och kvävda röster uppstämde krigarna den sista dödspsalmen, och långsamt och tungt och steg för steg buro riksråden kistan ned i valvet.
Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän, de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?
l skuggor ur det längst förflutna, det i jorden nedstigna, det i stjärnljus sovande! I ekon av en sjungen saga! Hören I? Hören l, vem som nu i natten bultar på era boningar? Det är en konung, det anen I, men märkten l den trängtan, med vilken han länge klappat? Sagan, henne älskade han - det under stora stjärnor sovande. Han längtade att bli ekot av en sjungen saga.
Två hällar framlyftes i sina järnringar, och graven blev
tillsluten.
