Det gällde nu att överrumpla Wallenstein, som låg med sin här vid Lützen, och som, viss om sin frid, nyss hade skickat bort Pappenheim med en mängd trupper. Folk och hästar sjönko djupt ned i den fuktiga leran, och först sent en novemberkväll började svenskarna att ute på slätten upptäcka Lützens kyrktorn. Vägen från Lützen till Leipzig sträckte sig som en hög vall över fältet. Bakom den uppställde Wallenstein i dikena under natten sina skyttar. Svenskarna lade sig på de leriga åkrarna, och konungen halvsatt i en gammal vagn. Generalerna bådo honom att söka ett bättre viloställe, men han svarade dem:
»Hur skulle jag kunna ha någon glädje av bekvämIighet, då jag runt omkring mig ser så många sakna den.»
När gryningen begynte framrodna, ville han varken styrka sig med mat eller dryck. Fastande som före en nattvardsgång, steg han till häst utan harnesk, klädd i sitt gula älghudskyller och grå överrock. En tät dimma hade brett sig över slätterna, men från trupp till trupp ljöd redan den första psalmen. Långt norr i hemlandet lågo svenskarnas gårdar. Där sutto de gamla och väntade och lade ibland ifrån sig sitt arbete för att lyss åt grinden till, om aldrig någon skulle komma med en hälsning från deras söner i kriget.
»Älskade bröder och landsmän!» sade konungen och höll in sin häst framför det första ledet. »Nu är den dagen kommen, på vilken I för världens ögon skolen ådagalägga, vad I haven lärt under så många fälttåg. Den fiende, som vi så länge hava sökt, står nu mitt framför oss, icke lägrad på otillgängliga berg eller gömd bakom starka förskansningar, utan på släta fältet. I veten nogsamt, hur ängsligt han förut undvikit vårt möte. Därför framåt till strid för frihet, för timlig lycka och evig lycksalighet. Om, vad den högste Guden nådigt avvände, I denna gång låten eder övervinnas, så försäkrar jag eder, att allt är utan räddning förlorat, och att icke ett enda ben av oss skall återkomma till fäderneslandets jord. Men varför tvivla om det mod, på vilket jag sett så stora prov. Jag vet, att I ären färdiga att med mig i dag gå i döden för vår heliga sak.»
Ja, deras heliga sak, som hade begärt av dem så många tunga steg och så många genomvakade nätter, den fick inte offras, vad den så nu än skulle kosta.
Dimman hade småningom blivit så tät, att var flock stod liksom ensam och övergiven utan att kunna se den andra. Då tog konungen upp sin stridspsalm: »Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla!» Hela den svenska hären stämde in med tusentals röster, regemente efter regemente, och fattigaste knekt kände med glad tillförsikt, att var och en av hans stridsbröder på alla sidor stod redo liksom han. Efter ännu en stunds väntan begynte solens vita ring att lysa fram. Hastigt delade sig dimman och lyfte från marken, och i detsamma syntes Wallensteins här och längst till vänster det brinnande Lützen.
»Jesus, hjälp mig i dag att strida till ditt heliga namns ära!» ropade konungen högt och allvarsfullt med händerna knäppta om svärdsfästet. »Och nu framåt!»
Wallenstein, som plågad av giktkrämpor hade burits omkring bland sina soldater på en bår, satte skyndsamt foten i den omlindade stigbygeln och svingade sig upp på sin stridshingst.
»Jesus, Maria!» ropade hans knektar. Det var deras lösen.
»Gud med oss!» ljöd svenskarnas gamla fältrop, där de stormade fram mot vägen och erövrade sju av fiendens kanoner.
Borta vid några väderkvarnar uppblossade en vild strid på sidorna om de djupa gravarna, och konungen jagade dit med sina småländska ryttare.
»Följ mig, mina tappra gossar!» ropade han och sporrade hästen, utan att märka att de andra, som inte hade lika snabba springare, blevo efter.
Åter höljdes solen i töcknigt dunkel liksom genom ett under, och svärdshuggen klingade mot harnesk och lyfta pistoler.
»Det är ingenting, mina barn», sade konungen glättigt, då hans följeslagare märkte, att han var sårad i armen och blödde.
Blek lutade han sig i sadeln mot den, som var honom närmast, men då träffades han bakifrån av ännu en kula och segnade från hästen. En hängiven ung page från Nürnberg, Leubelfingen, som själv blödde ur flera sår, blev den sista vid hans sida. Beredd att dö, bjöd ynglingen konungen sin egen häst, men förmådde inte att resa honom upp, utan kunde blott stödja hans huvud i sina armar.
»Vem är den sårade?» frågade de fientliga ryttarna och omringade honom i krutröken.
Leubelfingen teg och fick till lön en värjstöt genom midjan, men konungen slog upp ögonen och svarade:
»Jag är konungen av Sverige.»
Då ljungade ur den vilda ringen ett pistolskott, som för alltid utsläckte hans hjälteliv.
Ryttarna kastade sig över den döde och ryckte av honom hans guldkedja och kläder. Men med ett blodigt sår i halsen och tom sadel galopperade under tiden hans bruna häst tillbaka till de svenska skarorna, där han ännu mitt under stridstumlet visste, att han hörde hemma. Soldaterna kände genast igen hästen, och utom sig av harm anade de, vad som hade skett,. Nyss hade de blivit tillbakakastade, men efter den stunden ville de hellre stupa till sista man än se solen gå ned över ett slagfält, där deras fallna konung låg i fiendens våld. Hertig Bernhard av Weimar, en tapper protestant, som alltid varit svenskarna trogen, satte sig i spetsen för den framrusande hären.
»Frihetens försvarare är död», ropade han. »För mig är livet inte längre något liv, om jag inte får hämnas hans fall!»
Också han blödde snart från armen, men han tycktes knappt märka det, och Stålhandske satte över gravarna med sitt folk, Brahe föll med krossat knä, och runt om honom stupade det gula livregementet, som inte ville överleva sin konung. Det båtade föga, att Pappenheim omsider hade hunnit tillbaka och red ut på sin vita häst för att liksom vid Breitenfeld söka efter sin kungliga motståndare. Efter en stund bars han dödsskjuten bort över de nedtrampade plogfårorna. Framför kvällssolen, som ännu en gång sträckte sitt rödaktiga ljus under töckenskyarna, inväntade Wallenstein det sista anfallet med kappan genomborrad av kulor. Men då natten kom, hade de svenska soldaterna nått sitt mål. Det mörka fältet, där hövdingen låg fallen mellan så många av sina bästa män, var erövrat.
Med bloss i händerna begåvo de sig ut bland de stupade för att söka hans lik. Det var en dyster vandring. Störtade hästar lyfte huvudet och stirrade mot fackelljuset, och sårade kamrater reste sig på armbågen och bådo om vatten. Slutligen kommo soldaterna till ett ställe, där det var alldeles tyst. Striden hade där rasat med stor häftighet, och de nedhuggna lågo i dödens sömn. Svårt var det att skilja mellan ovän och vän, ty många hade berövats sina kläder och voro nästan nakna. Fältbindlarna, som under drabbningen varit igenkänningstecknet, de gröna för svenskarna och de röda för de kejserliga, lågo kringströdda och söndertrampade i myllan. Nedhukade gingo soldaterna och lyste över de bleka ansiktena, och under en hög av dräpta krigare funno de till sist konungens kropp. Bedrövade lyfte de honom från marken och buro honom till en by. Det blodfläckade kyllret hade fallit i fiendens händer och framlämnades till kejsaren, som länge betraktade det med fuktiga ögon.
Trött på trosfejderna fortsatte Wallenstein att tåga omkring med sin här, och tärd av giktplågor blev han allt hårdare och bittrare. Med slösande prakt färdades han i sexspända vagnar vid klangen från förgyllda silvertrumpeter. Och snart gick det ett sorl, att han i sitt trots stod redo att uppresa sig mot sin egen kejserliga herre. Några av kejsarens anhängare grepo i Prag Bömens gamla kungakrona och förde den till Wien, rädda att han med den högtidligt skulle kröna sitt eget huvud.
Till sist övergiven av nästan alla, satt han efter vanan en afton och utforskade stjärnorna. De spådde onda händelser. Men han ville inte lyssna till en sådan tydning, utan gick till sängs för att drömma dristiga drömmar om en allmän fred i trosfrihetens namn. Fullkomligt tyst skulle det vara omkring honom som alltid. Då tjänaren utanför den riglade dörren plötsligt fick se en flock knektar framför sig, lade han därför fingret på munnen till tecken, att de skulle gå sakta.
»Vän», svarade deras anförare, »nu är det tid att larma!»
Därmed bultade han häftigt på dörren, och då den inte öppnades, stötte han in den. Wallenstein stod vid bordet, barfota och i blotta skjortan Men kriget hade lärt honom, hur föga det båtade att spilla ord på en mördarhop. Att tiga hade i livet alltid varit hans största och hemlighetsfullaste konst, och nu teg han också inför döden.
»Är du den skälm», frågade anföraren, »som förrädiskt sviker sin egen kejsare? Nu måste du dö.»
För stolt att urskulda sig, bredde Wallenstein ut armarna, och träffad mitt i bröstet av anförarens pik, sjönk han ned på golvet och dog utan ett ljud.
Långt dessförinnan hade konungens kista förts över havet till Nyköping och uppställts i en kyrka, medan allt gjordes i ordning för begravningen i Stockholm. Rådsherrarna och folket där hemma sörjde honom lika uppriktigt som hären, ty han hade varit stor som människa och lika vidsynt i fredliga värv som i krigiska. Han hade heller nästan inga fiender.
Gång på gång lät den otröstliga Maria Eleonora lyfta av locket för att få sitta och betrakta hans stelnade drag. Hennes hjälte hade utkämpat sin soliga segerstrid, och hopsjunken låg han nu framför henne i sin långa svepning av silvertyg. Hon skulle bättre ha hört hemma i helt andra tider, då trogna riddare knäböjde på sina älskades ljusprydda gravar. Den tid, som nu rådde, gick med stadiga och breda steg på jordens fasta mull, och pukorna mullrade. Hur skulle de myndiga och sträva svenska herrarna med alla sina korta kärnspråk förstå och ha tålamod med en sådan kvinna, som varken kunde styra över sig själv eller andra? Hon var för oklok och svag att få ha sin röst med, då det gällde det unga storväldets öden. Allt vad hon kunde, var att älska och begråta. På Nyköpingshus lät hon bekläda ett helt rum med svart tyg. Stolarna, golvet, taket, allt var höljt med svart. Också fönstren voro förhängda med svart, så att ingen dagens strimma kunde slippa in. Här satt hon i djupaste sorgdräkt under facklorna, och de, som gingo förbi dörren, hörde hennes snyftningar. Det var i samma borg, där Folkungarna hade förhungrat, och där den nionde Karl hade suckat om nätterna, blek av sjukdom och dödsaningar. Hur var det häxorna sjöngo vid Nyköpings gästabud om det gamla fästet? »Ett hem skall du förbli för samvetskval och bårar och sorg och änketårar!»
När kistan efter jordfästningen var nedsatt under golvet i Riddarholmskyrkan i Stockholm, bad Maria Eleonora redan andra dagen att få nyckeln till gravvalvet för att ännu en sista gång låta avlyfta locket. Men de allvarliga rådsherrarna hotade att sätta vakt utanför kyrkdörren. Ännu hade hon dock i sitt förvar en relik, som var henne dyrbarare än allt annat. Det var en liten gulddosa, i vilken hon hade inneslutit konungens hjärta. Om nätterna hängde den i en sammetspung över hennes läger. Om dagarna satt hon som förut i ett svartklätt gemak och höll den mot sitt bröst. Bevekt genom ändlösa förmaningar, lämnade hon den slutligen ifrån sig. Smekande virade hon in gulddosan i ett grönt taft och knöt om den med ett silkessnöre. Av andras händer blev den så nedlagd på konungens svepning. Och där ligger den än.
Ändå stillades inte hennes saknad. Utklädda dvärgar försökte att roa henne med sina skutt och sitt prat. Givmild som hon var, tömde hon sina skrin till botten och strödde smycken och dukater i alla händer. Men lika lång blev ändå tiden. Bittert talade hon om det kalla land, där hon var dömd att gå och sörja, och hon beslöt att för alltid resa därifrån. Den ärevördiga gamla Oxenstierna, landets styresman, skakade dock nekande och ogillande på sitt grå huvud.
Vid det ensliga Gripsholm, där hon tidvis brukade bo, ledde emellertid ett tätt lövvalv från en av slottsportarna ned mot Mälarviken.
»Jag tänker bedja i hela sex dygn på min kammare», förklarade hon en afton och lät bära in mat för sex dagar. Därefter låste hon dörren inifrån och hade ingen annan hos sig än sin kammarfru.
Natten bröt in, och när alla hade somnat, smög hon sig tyst genom lövgången med sin kammarfru ned till en roddbåt. På andra parkstranden mottogos de lika tyst av några förtrogna, som väntade under ekarna med sadlade springare. Hon steg genast till häst, och hela skaran skyndade bort i dammande sporrsträck på den väg, som ledde mot kusten. Ibland under flykten måste de stanna och vila ut en stund i någon gård. Då viskade ryttarna till husbondfolket, att den ståtliga damen var en rik borgaredotter, som hade rymt från sina föräldrar. Ack, föräldrarna voro så hårda, och hon fick inte gifta sig med den, som hon höll av. Därvid blickade de meningsfullt mot hennes alltid rödgråtna ögon och pekade på en långhårig kavaljer, som såg ut att kunna passa till fästman.
På Gripsholm blev det småningom åter morgon. Hovpredikanten ställde sig utanför den tillslutna kammardörren och läste med hög röst morgonbönen, alldeles som han annars brukade, när hon höll fasta.
»Gud vet, vad här har hänt», utbrast han slutligen, när han mol ensam fick stå och sjunga igenom alla psalmverserna, utan att någon sjöng med på andra sidan.
Det blev inte annat för hovfolket än att bryta upp dörren. Harmsna och häpna stodo de vid tröskeln och stirrade på flugorna, som surrade i det tomma gemaket. Den store Gustav Adolfs änka, som ännu hela världen nyfiket talade om, hade i sin oro rymt bort som en äventyrerska från hans land utan att längre vilja leva där.
Men åren gingo, och där han hade sin grav, dit smögo sig också beständigt hennes tankar.
Åter kom hon tillbaka för att slutligen få sova den sista sömnen
vid hans sida. Det var en vittberömd mans åldrade, obetydliga och
bortglömda änka, som död bars in genom den omsider öppnade
gravdörren. Men bland lagrarna i det valvet blommar osynligt en liten
blyg minneskrans över ett troget hjärta.
