Kung Johan blev gammal och grå, och hans skägg böljade lika långt som Gustav Vasas, men den kärlek och vördnad, som omvärvde hans fader, vann han aldrig. Slott och kyrkor byggde han, helgonen fingo nya silverskrin, och på de forna konungarnas gravar satte han praktfulla vårdar. Men på många marker, som i Gustav Vasas dagar hade plogats till åker, susade nu åter stora skogar. Allt som var vackert, tyckte Johan om. Han befriade ibland stadsbor från somliga utskylder, blott de byggde vackra hus med prydliga tegeltak. Laurentius Petri, den åldriga ärkebiskopen, sov nu under en stenhäll i Uppsala domkyrka, och vid gudstjänsten började det åter att gå påviskt till med ljus och knäfall. Till och med då kung Johan satt till bords, spelades och sjöngs det koraler. Bitter mot sig själv och hela världen, gick han sedan ofta långt in på kvällen, av och an i slottskapellet, och ännu efter hans död tyckte sig hovfolket där höra hans steg.
Katarina Jagellonica hade i fängelset fött honom en son, som aldrig ens fick titta i Luthers katekes utan bara läsa i påviska böcker. Han hette Sigismund. Honom valde de katolska polackerna till konung. Jubel, hornstötar och äreportar hälsade honom vid hans intåg i Krakov, och fullt av åskådare stodo utefter husväggarna. Bakom honom i hovföljet åkte också kung Eriks och Karins dotter, Sigrid.
Bland en hop tiggare kom hennes blick att stanna på en ung man med ett vekt och själfullt ansikte. Det såg ut att bära på så många lidanden och tankar, att hon hade svårt att glömma det. Hon blev därför helt bestört, när tiggaren litet efteråt kom upp på själva slottet och under ödmjuka bugningar och knäfall blev införd i hennes kammare. Där böjde han sitt huvud och bekände med darrande stämma, att han var hennes egen broder Gustav, som i så många år hade levat skild från de sina. Gråtande hörde hon honom berätta, hur han om nätterna brukade gå och borsta kläder åt de resande på ett värdshus för att få sitt uppehälle, så att han sedan om dagarna kunde besöka de lärdas föreläsningar. Förklädd i en tiggares paltor, hade han nu vandrat till Krakov för att få se sina fränder i hela deras kungliga ståt.
Hon märkte, att han redan var en mycket lärd man. Så gott hennes egna små tillgångar medgåvo, försökte hon att hjälpa honom med några anspråkslösa gåvor. Därefter måste de båda syskonen åter säga farväl, och han vandrade bort. Men för några korta dagar skulle också han en gång bli hälsad med hornsmatter som en furste, och det var i det avlägsna Moskva.
Ivan den förskräcklige hade då redan för länge sedan fått sin grift under det röda täcke, som förut berättats om. Mitt ibland sina grymheter hade han dock suttit och drömt stora drömmar om, hur hans ryska rike småningom under tiderna skulle kämpa sig fram ända till Östersjöns strand, där svenskarna nu hade städer och land. Den tsar, som nu styrde, lät därför bjuda Gustav till sitt slott och undfägnade honom på det präktigaste. När de sedan emellanåt sutto i enrum och språkade vid sina bägare, sade ryssarnas tsar:
»Rödblommig och svart och dejlig är min dotter Axinia. Och vem som helst av mina krigare går utan betänkande lydigt i döden, bara jag knäpper med fingrarna och pekar. Nåväl, svenska prins! Min dotter skall bli din, och en krigshär skall följa dig, om du vill övergå till vår ryska tro och fordra, att Sverige lämnar dig sina erövringar vid Östersjön som fädernearv.»
Ingen övertalning kunde likväl förmå den fattiga främlingen till ett sådant svek mot sitt barndomsland. Otålig reste sig då en dag den uppbragta tsaren och lät slå honom i kedjor. Slutligen förvisade han den avtynade fången till en liten småstad, där han snart dukade under för sina sorger och krämpor. Tsaren skickade nog pengar till hans jordafärd, men guvernören på stället stoppade dem i sin egen rymliga ficka. Bredvid vägen från staden, där bondfolket i sina skinnjackor brukade gå och sjunga sina sorgmodiga visor, var en lövig dunge. Stammarna lyste lika vita som i en hage vid en Mälarvik, och där under björkarna fick i all torftighet kung Eriks son sin gravkulle.
Efter kung Johans död redde sig nu emellertid Sigismund att segla över från Polen för att låta kröna sig också i sitt svenska arvrike. Då blev det hertig Karls tur att stiga fram och se efter, hur hans fränder förvaltade Vasa-arvet. Barsk att möta och ofta grov i orden, men skarpögd som en falk, sådan var hertig Karl, och på honom kunde menige man lita. Han skyndade sig att kalla prästerna till Uppsala, och där lovade de alla att med liv och blod försvara den luterska läran. Det beslutet vred en sista gång ordentligt om nyckeln i landets port mitt för näsan på alla främmande ränksmidare. Också blev det sedan ihågkommet med en sådan vördnad, att det underskrivna pergamentet hundra år därefter nedlades i ett skrin av silver till evärdligt förvar.
När Sigismund kom med sina granna polacker till Uppsala för att krönas, tyckte många av hans vänner, att ett sådant fullskrivet kalvskinn inte var mycket att hålla på. Men hertig Karl tänkte annat. På sina knän måste Sigismund vid kröningen lova framför altaret att hålla svenskarnas beslut. God katolik som han var, kändes det för honom som en svår synd, ty han ville annars gärna vara en ordhållig man. Men det påvliga sändebudet Malaspina hade nyss förut tröstat honom med, att han i alla fall inte framdeles behövde bry sig om ett löfte till kättare. Därför räckte han upp fingrarna och började eden. Sakta och småningom sjönk likväl handen allt mer och mer. Då steg hertigen fram i sin hermelinfodrade röda sammetsdräkt och tillsade honom att hålla upp fingrarna.
När kröningen var slut, samlades svenskar och främlingar till ett präktigt tornerspel. Under en takhimmel, som i hörnen var prydd med yviga fjäderbuskar, satt Sigismund, allvarlig och tankfull, med vackra drag och ädel uppsyn. Det var först när det gällde kättare, som det brukade komma en darrning i pipskägget. Han talade alltid litet och tog ofta åt radbandet. Omkring honom glimmade hans polacker i guldsirade rustningar, och ur deras språksamma och livliga skara framred nu en ståtlig ädling.
Inkommen på rännarbanan, hälsade han höviskt de svenska, som mest voro klädda i gråa järnet. Han utmanade vem som helst av dem, känd eller okänd, som hade lust att bryta en lans i ärlig dust.
Då närmade sig med nedfällt hjälmgaller en smärt ryttare från svenskarnas sida. Med lansen väl stödd i armhålan stormade han fram mot den polska kämpen. Alla hjärtan bultade av förväntan. Snabbt och skickligt gav den obekanta ryttaren polacken en stöt, så att han tumlade ur sadeln och vände järnskorna mot himmelens sky.
Svenskarna jublade och vinkade. Ännu högre brusade deras bifall, när segraren steg ned från hästen och avlyfte sin hjälm. Mjuka lockar föllo ned över de bepansrade skuldrorna, och där stod, varm i kinderna - en svensk kvinna!
Polackerna blevo nu rätt lågmälda en stund. Men så snart de väl hade följt Sigismund tillbaka till Stockholm, började han att glömma sin heliga konungaförsäkran. Han lät både viga nunnor och fira påsken som rättrogen katolik. Svenskar och polacker togo nappatag med varann på gatorna, och det blev uppenbart, att Sigismund förde svek i skölden.
Då tog småningom hertig Karl styret i sin starka hand, och det blev uppror och strid. I dimman vid Stångebro, där kulorna snart började vina från kvarnhus och backar, ryckte han fram till det avgörande slaget, som gjorde honom till ensam herre och slutligen till konung. Sigismund fick segla tillbaka till Polen, men led skeppsbrott på vägen, så att han med knapp nöd kom ur vågorna. Och med sin syster måste han sedan ett långt stycke skaka på en lerig bondvagn. Det blev hans hemkomst från det förlorade arvriket.
Liksom Gustav Vasa uppställde Karl det målet, att han skulle skaffa sitt folk välstånd och ordning. Gick han en morgon på Skeppsbron och såg någon främmande köpmans säckar med valnötter och andra gotter, då mörknade han.
»Du skall bara få rovor med dig tillbaka», sade han.
Men kunde köpmannen visa, att han hade spannmål och salt eller andra nyttiga ting, lät svaret blidare.
»Du skall få med dig både järn och koppar», svarade då konungen.
Fogdar och domare höll han efter, och gällde det, lovade han, att hans käpp skulle dansa polska på deras rygg. När han slog med sin lilla silverhammare i skrivbordet, tordes ingen knysta. Sällan behövdes det heller mycket, förrän det blossade till över ansiktet ända upp till de tre nedkammade testarna på den höga pannan. Och då stannade ingen och såg honom stint i ögonen, utan då stod den bäst, som stod dörren närmast. Allvarligt och sparsamt gick också allt till omkring honom. Ett bröd och ett halvstop öl ställdes fram åt var och en till kvällsvard, och drottningen satt och mätte ut tråd åt pigorna.
Men den gången, då han grep kronan, hade han låtit många herrar, som varit Sigismund trogna, utan nåd plikta med sitt liv. Gråtande gingo änkor och barn. En av dem, Johan Sparres hustru, förde sedan alltid med sig sin makes avhuggna huvud, vart hon färdades. I Visingsö kyrka förvaras det än i dag i en liten trälåda, som står på hennes kista. Det blod, som hade flutit, låg stundvis tungt på konungens samvete, just därför att han ändå på botten av sin orädda själ var en rättänkande man.
Inte heller han, den fjärde och sista av Gustav Vasas söner, kunde alltså motse sina dagars slut utan ångest. Likväl märkte alla, att hans ögon begynte tindra, när hans son, den unga Gustav Adolf, kom emot honom i salarna som en frisk fläkt. När Vasarna lade sina händer på den av sina söner, som de mest älskade, då drömde de, att han en dag skulle fullgöra allt, vad de själva inte förmått, allt det goda och stora, som de blivit kallade till - som blivit deras verk, sedan de genom sagolika öden lyfts till högsta makt över sitt svenska folk. Och i den tröstedrömmen blev Karl då slutligen lagd på sin bår på Nyköpingshus, Folkungarnas gamla olycksborg.
Långt i öster hade nyss hans härar tågat fram ända till Moskva. Det
sista från denna världen, som hade viskats till den döende, var
segerbudet, att hans svenskar hade erövrat det rika, mäktiga
Novgorod. Men ett annat och ännu större ord kunde ha sagts över det
bleka och dystra ansiktet, som nu låg där i sin djupa sömn mellan
vaxljusen på Nyköpingshus. Han var den enda av Gustav Vasas söner, som
på allvar hade förstått, att Vasa-arvet var något annat och mer än
blott och bart makt och härlighet. Ett befriat folk med skylar och
såtar på åkrarna och den svenska bibeln på predikstolen, det var det
rätta Vasa-arvet. Och det arvet räddade den nionde Karl åt sin son och
svenskarna.
