Det var i Östergötland en jarladotter, som hette Tora Borgarhjort, och hennes fader skänkte henne en liten vit lindorm, som han hade fått från trollkarlarna i Bjarmaland. Till en början låg den helt lugnt hopringlad i en ask, och hon lade guld under honom, men så växte han och växte och guldet med honom, och till sist lindade han sig omkring hela huset. Luften förpestades på långt håll av hans andedräkt, och ingen tordes längre gå in till henne utom den väktare, som hade till syssla att var dag mata ormen med en oxe.
En morgon i grådagningen väcktes Tora, av att huset skakades, och när hon stack ut huvudet från kvinnoloftet, låg odjuret i dödsryckningar, genomborrat av ett söndersprunget spjut. Hon visste knappt, om hon skulle tro, att den resliga yngling, som gick sin väg med avbrutet spjutskaft, var ett troll eller en människa. Han var alldeles luden, och fast ormettret ännu droppade från honom, tycktes det inte göra honom någon skada.
Toras fader blev mycket glad och vinkade upp mot loftet och berättade, att han hade lovat både henne och hennes guld åt den, som kunde döda ormen. Så snart folket hade samlats, återkom också den högväxta främlingen från sina skepp. Han visade, att hans tunga spjutskaft passade till udden, som stod kvar i såret. Han var en femtonårig kungason med namnet Ragnar, och för att skydda sig mot ormgiftet hade han gjort sig kläder av ludet skinn och kokat dem i beck, så att de blivit alldeles hårda. Därför fick han sedan heta Lodbrok, som betydde luden byxa.
Tora gick då ombord på hans skepp och följde honom till Lejre, där han hade sitt hov. Hans kämparykte växte lika snabbt som förut hennes lindorm. En gång, när han landsteg i England för att kräva skatt av konung Ella, blevo dock hans män nedhuggna, och han omringades av fienden. Ella, som fruktade hämnd från hans söner, hade förut tillsagt, att ingen fick döda Ragnar under striden. Fastän inklämd mellan sköldar, nekade han trotsigt att säga, vem han var. Han blev då avklädd och kastad i en ormgrop. Ändå bekände han inte sitt namn, fast ormarna knöto sig om hans armar och hals och beto honom, utan leende in i döden sjöng han en hjältesång och manade sönerna till hämnd.
När de fingo höra därom, rustade de sina skepp och styrde till England. Där grepo de Ella och flådde huden av hans rygg och bände ut de blodiga revbenen, så att de stodo åt båda sidorna som örnvingar. Sedan seglade de åter ut på havet mot nya segrar och äventyr.
Den tappraste av Lodbroks söner var Björn Järnsida, och hans fosterfader, Hasting, befallde på en av de största flottorna. De flesta männen på skeppen voro från Danmark och Norge, men där fattades heller inte svenska kämpar. Ofta visste de inte, var de voro, när de gjorde strandhugg eller om nätterna sågo ljusen i de avlägsna städerna. Men småningom blev luften ljummare, och kusterna betäcktes av trädgårdar och tempellika villor. Till sist knarrade en fin gul sand under fötterna, när de gingo i land och härjade, och trälarna, som de togo till fånga, voro ramsvarta som spöken. Då voro de i Afrika.
Skummet, som nu yrde om stäven, glänste som ädelstenar. Snäckorna voro stora som barnhuvud, och besynnerliga fiskar med horn och spröten fastnade på krokarna, ty nu voro de i Medelhavet. »Till Rom, till Rom!» skriade Hastings folk. »Det är den största och rikaste av städer. Men var ligger Rom?»
»Jag tror, att vi skola vara där lagom till aftonvarden», svarade stambon, som stod bakom drakhuvudet i det första skeppet. Han pekade mot en stad, som långt borta steg ur havet med klättrande murar och torn över torn.
Invånarna hade just kommit samman för att fira julmässan, då de hörde gnisslet av stadsportarna, som hastigt stängdes. Skräckslagna störtade de ut ur kyrkorna och funno hamnen fylld av drakar, som hade tagit ned seglen och lågo och vände årorna som tjugo par fenor.
Ute i aktertjället på sitt skepp satt den sluga Hasting, omsvept med en björnfäll. På huvudet hade han en rund hjälm med två guldbelagda tjurhorn, och den ljusa huden på hans bara armar hade blivit tegelfärgad av solen. »Gå», sade han till några av sina män, »och säg dem, att jag är den segrande Hasting, som blivit trött på egna synder och seglat ända hit för att låta döpa mig.»
Stadsborna skickade godtroget ut livsförnödenheter och präster, som döpte honom, men de släppte honom inte innanför murarna. »Då skola ni säga dem», sade nu Hasting till sina budbärare, »att jag, ångerfulla man, angripits av en förfärlig sjukdom. Mitt svärd och mina armringar och alla mina skatter lovar jag dem, om jag åtminstone får min grav i ett kloster.»
Biskopen kom då ut och smorde honom med helig olja, och när natten föll på, började skeppsfolket höja skärande klagorop, till tecken att deras hövding redan hade dött. Så snart det började dagas igen, lade sig Hasting i en kista, och i ett långt begravningståg följde honom så hans kämpar in i staden och upp till den förnämsta kyrkan, och mellan sig buro de hans utlovade skänker.
Mellan vaxljusen i koret blev kistan ställd på en svart bår. Men bäst som biskopen pladdrade latin, stötte Hasting inför de kringståendes ögon oförmodat undan locket och sprang upp från sin bädd med svärdet i högsta hugg. Vapnen, som nordmännen hade gömda under kläderna, flögo lika snabbt i höjden, och inom ett ögonblick rasade den vildaste strid.
Penningar och dyrbarheter blevo småningom framletade ur husen och nedburna till skeppen. Alla kvinnor, som kunde säljas till trälinnor, och alla män, som kunde hålla en åra, togos med ombord, innan vikingaflottan äntligen rodde bort. Men då hade nordmännen till sin häpnad fått veta, att, det alls inte var Rom, som de hade plundrat, utan bara en liten italiensk stad, som hette Luna.
»Lodbroks söner» blev slutligen ett hedersnamn, som många av de tappraste i långa tider tävlade om att få bära. Nordmännen voro nu de starkaste på havet, och med hundratals skepp rodde de uppför Seinefloden och reste stormstegarna mot Paris. De voro omöjliga att motstå, utan var de visade sig, erövrade de städer, borgar och kloster, och Franklands konung såg ingen annan hjälp än att skänka dem ett stycke av sitt eget land till hertigdöme.
Den förnämsta hövdingen då kallades Gånge-Rolf, därför att han var för tung och stor att rida på någon häst, och han blev den första hertigen av Normandiet. Men att lyda bruket och kyssa konungens fot, därtill kunde Rolf ändå inte förmås. Han viskade till sin närmaste man i följet att göra det i hans ställe, men vikingen böjde sig bara till hälften och lyfte så upp konungens fot till sin mun.
Först på gamla dagar gick Rolf flitigt i kyrkorna, och i Rouen
visas ännu hans grav under ärevördiga spetsbågsvalv. Ättlingar av
normanderna grundade sedan med lysande tapperhet egna välden både i
England och ända nere på Sicilien, ja, till och med på några orter
högt uppe bland de schweiziska alperna talar ännu den frihetsälskande
befolkningen om sitt nordiska blod, och i många trakter gäller det
ännu alltjämt som adel att vara av nordmannabörd.
